Jag har länge velat skriva en bok. Jag har kommit på många saker de senaste åren jag kunnat skriva om och påbörjade även ett projekt en gång; något som olyckligtvis försvann när min dator kraschade. Av dessa idéer är det en som ständigt figurerat i mitt huvud och som jag ständigt återkommer till när jag tänker på att jag vill skriva en bok. Jag ska presentera idén genom en förklaring av handlingen här nedan. Om sen boken någon gång blir i bok i fysisk bemärkelse eller om den alltid kommer vara ett hobbyprojekt, det får framtiden utvisa. Men här följer hur som helst en liten "introduktion":


Året är 2030. Mikael är en gift man i 40-års åldern, med en son och en dotter. Mikael är en framgångsrik vetenskapsman och har nyligen utvecklat sitt livsverk: en genmanipulator som möjliggör kloning av människor, men inte bara det! Mikaels skapelse kan även manipulera atomer och celler och kan på så sätt åldra klonindivider ochöverföra information, kunskap, kognitiva strukturer och nästan helt assimilera den "nyfödde" individen till sin omvärld. I framgångens glans så drabbas Mikael av storhetsvansinne. Han har lovat sin familj att dra sig tillbaka och sätta dem i första hand efter att ha utfört sitt livsverk, men hans ego har blivit så starkt att han har svårt att kontrollera sig själv och svårt att släppa jobbet och framförallt; svårt att lita på andra människor. Detta leder till att han en dag fattar ett livsavgörande beslut; han klonar sig själv. Mikael matar sin klon full med information som han själv sitter på och åldrar den till sin egen ålder innan han "väcker" sitt andra jag. Mikaels fru tycker att det har gått för långt och hotar med att ta barnen och lämna honom om han inte drar sig tillbaka och tar hand om sin familj. Mikael blir övertalad och inleder ett liv i frihet från karriären. Samtidigt börjar Mikaels klon utveckla oanade förmågor; han utecklar ett känslomässigt medvetande och börjar sakta
bygga upp ett hat och avund mot sin skapare i besvikelse över att han satts till jorden i ett enda syfte, vilket är att ta över efter Mikael, en idé som sedan hamnat på hyllan eftersom att det var ett beslut Mikael fattade i ett psykist instabilt tillstånd. Så Mikaels klon har förlorat sitt syfte.
En dag råkar Mikaels familj ut för en bilolycka och hans son dör och han skadas själv så svårt att han hamnar i koma. Läkarna befarar att Mikaels minne av sitt tidigare liv kan ha raderats eller fragmenterats och att han inte kommer minnas något när han vaknar, om han vaknar. När klonen får höra detta kommer han på den perfekta hämndaktionen mot sin skapare: Han ska ta över Mikaels liv. Han sätter genast igång att ta reda på allt han kan om Mikael, in i minsta detalj för att kunna göra ett trovärdigt och vattentätt skådespel. Mikael är kvar i koma i 2 år innan han vaknar. Mycket riktigt så har olyckan slagit hårt mot Mikaels minne och han har väldigt få konkreta minnen från sitt tidigare liv. Han minns sin fru, sina barn, sina föräldrar och vissa saker från sin barndom. När Mikael väl får lämna sjukhuset så inleder hans klon sin plan att ta "byta plats" med Mikael och att försöka vända Mikaels familj mot honom. Det hela leder till en intensiv och våldsam kamp för de båda individernas rättigheter, friheter och behov av kärlek och social kontakt. Eftersom att Mikael har så vaga minnen från sitt tidigare liv så förvandlas hans liv till en ond cirkel, där han tvivlar på att han verkligen är han och där han ständigt är på jakt efter sitt förflutna och ständigt på flykt från sin framtid...  
 

Hör man ordet "kärlekslåt" är det lätt att tänka att det är en romantiserad beskrivning av hur underbar och vacker kärleken är som det är tal om. Desperation är till viss del en kärlekslåt, men den har fler bottnar ändå. Det är i synnerhet sarkasmen och desperationen (därför är det ju en ganska passande titel) som präglar texten. Den är lite som The Cardigan's "Lovefool".

Det fanns en tid då kärleken drev mig till vansinne och i all ångest och förtvivlan över den olyckliga kärleken så glimtade jag en sarkastisk framställning av mig själv. Jag fann det rent ut sagt patetiskt att jag kunde låta mina känslor styra mitt beteende så mycket, så jag satte mig vid pianot och började sjunga till en studsig ackordslinga i d-moll; "Trying to grip, but you tend to slip out of my arms and my sweet little hands of control." Jag hade tappat kontrollen, jag var olycklig och framförallt desperat nog att försöka mig på hundratals knep att få kärleken dit jag ville. Jag skrev aldrig färdigt låten, jag påbörjade den bara. Sedan hittade jag texten 2 år senare och tänkte tillbaka på hur det var och skrev då färdigt den. Resultatet blev en sarkastisk narr av mig själv. Den går från den desperata kontrollbehovsfasen, till den ignorerande och kalla skuldbeläggningsfasen, till den sympatiframkallande fasen, till "det är lugnt nu, jag har hittat en annan, bättre tjej"-fasen för att slutligen landa i insikts- och sanningsfasen. Det var helt enkelt några av de faser jag gick igenom under min Desperation.

(Desperata kontrollbehovsfasen)
Trying to grip
But you tend to slip
Out of my arms and my sweet little hands of control
Baby, it's cold outside
Baby, why do you hide?


Sweetness in gold
Shiny but cold
Why won't you let me come near you and just make you warm again?
I want to be your friend
Now and until the end


(Ignorerande och kalla skuldbeläggningsfasen)
But now the tide will turn
And if you feel concerned
You'll probably call my name
And realize you have yourself to blame
Now I'm gone
Baby, we're finally done
Baby, it is too late
Decided by our fate


(Sympatisökande fasen)
Crosses I bear
Boundaries of fear
Longing for saviours and answers that never appear
I'll die another day
No more I'll go astray


("Det är okej med mig, jag har hittat en bättre tjej"-fasen)
Changes, they seem
To be the best that has been
Happening in my life when tears has dried into my skin
Where's that perfect aim?
Will this love end up the same?

(Insikts- och sanningsfasen)
But baby, why
Baby, why don't you cry?
I meant it seriously
It took all my bravery
I'm still the one
Wondering why you're gone
I'm still the one who cries
When you don't reply
My calls...



Desperation (Min och Anna Bäckmans lugna version)

Desperation (Originalversionen)

Jag har alltid varit väldigt skeptiskt inställd till idén om att fler poliser skapar ett tryggare samhälle. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett, bokstavligt talat, upp-och-ner-vänt sätt att se på problem med brottslighet och dylikt. Istället tycker jag att man borde angripa problemen när dem börjar gro genom att satsa pengar på fritidsgårdar, stimulerande ungdomsverksamhet och kompetenta resurser i skolan i form av stödpersoner, kamratstödjare o.s.v. Att resonera som så att fler poliser och hårdare straff är nyckeln till ett tryggare samhälle är ungefär som att resonera som så att mediciner är nyckeln till en god hälsa. Visst kan det vara det om man redan är sjuk, men normalt så föds man ju inte sjuk.

För att uttrycka min kritik mot detta trångsynta sätt att se på brottslighet och liknande problem så skrev jag låten Priests In Uniforms. Anledningen till att jag valt att kalla polisväsendet för just präster i uniform är för att symbolisera tänket att poliserna på något sätt är dem som ska rädda gatorna från det syndiga avskummet, brottslingarna, och att brottsligheten är av ondo.

 

Just come to take us out, the fighters of the night
Just come round about and set the curtains right
The priests in uniforms has come to save us all
But it doesn't occur to them that some has got to fall

And it doesn't make much sense
To slay the devil in his dwelling
In the circle of his friends
And the spells they keep spelling

So come and waste your time
Come to fight the crime
So come and roll the dice
Come to our surprise

In your sacred place, in the church of bars
Exposing every trace, stories of the scars
The priests in uniforms think they've made it clear
But it's hard to save a heart that's gone black of fear

And it doesn't make much sense
To deny that we were lost
To pull us out of decadence
Would have been too big of a cost

So come and waste your time
Come to fight the crime
There's new seeds on the street
Beneath your marching feet
But you're too blind to see
Two eyes of agony
To reach out for the weak
In the night so bleak
So come and make us small
Once and for all
'Cause if your children cries
We are your sacrifice


You're "rehabilitated", that's the stupidest thing I've heard
There's no way I can be, 'cause there is no such word



De två avslutande raderna är en referens till Frank Darabonts fantastiska film "The Shawshank Redemption", eller "Nyckeln Till Frihet" som den kallas på svenska. I slutet av filmen intervjuas en av huvudpersonerna, Ellis Boyd Redding (Morgan Freeman), som är en brottsling på Shawshank-fängelset, av några högt uppsatta personer som ska besluta om han ska kunna bli villkorligt frigiven eller inte. Här är ett utdrag ur dialogen;


- Ellis Redding. Your file says you've served 40 years of a life sentence... do you feel you've been rehabilitated?
- Rehabilitated? Well, let me see... You know, I don't have any idea what that means.
- Well, it means that you're ready to rejoin society and...
- I know what you think it means honey. To me it's just a made up word. A politicians word so that young fellas like yourself can wear a suite and a tie and have a job. What do you really wanna know? Am I sorry for what I did?
- Well, are you?
- It's not a day that goes by I don't feel regret. Not because I'm in here, not because you think I should. I look back on the way I was then. A young, stupid kid who commited that terrible crime. I wanna talk to him. I wanna try to talk some sense to him. Tell him the way things are. But I can't. That kid's long gone and this old man is all that's left. I've got to live with that. Rehabilitated? It's just a bullshit word. So you go on and stamp your forms honey and stop wasting my time, because to tell you the truth; I don't give a shit. 


Har ni inte sett filmen så se den!


Och lyssna på min låt --> The Priests In Uniforms
   

I oktober i år stod det klart att kinesen Liu Xiaobo var vinnare av Nobels fredspris för sin långa och envisa kamp för mänskliga rättigheter. Liu Xiaobo är en litteraturkritiker, professor och även känd som en mänskliga-rättigheter-aktivist. Han har under sina dagar uttryckt stark kritik gentemot den kinesiska regeringen, då han anser att de inte håller sig till de mänskliga rättigheterna. För sin kritik har han nu blivit fängslad och dömd till 11 års fängelse i Kina. Värt att nämna också är att Liu Xiaobo aldrig tilltagit våld i sin kamp. 

Orättvisor berör och upprör mig alltid och detta var ett fall som jag satte igång tankeverksamheten i mitt huvud. Och som oftast när jag blir upprörd över något så skriver jag en låt om det, som i detta fall. Återigen dyker min tidigare använda ("Pave The Way For The Master") maktsymbol upp; The Master, som gladeligen täpper igen käften på folk som ger honom kritik. Om jag någon gång i framtiden får ett skivkontrakt så är det nog ingen möjlighet att det dyker upp ett konceptalbum som kretsar kring just "The Master". Hur som helst; inspirationen till att skriva om rättvisa som dialog och orättvisa som en monolog kom från ett klipp jag såg på YouTube, inspelat i samband med protesterna vid himmelska fridens torg i Kinas huvudstad Peking, 1989, där Liu Xiaobo var aktivt deltagande. I denna video kunde man bland annat se tusentals studenter utanför huset där Kinas regering höll till, vråla ordet "Dialog". Mycket dialog blev det aldrig, utan istället blev tusentals människor dödade och skadade i samband med dessa protester. Därav ordet "Assassin", som jag valt att använda som en symbol för den kinesiska regeringens sätt att "sopa problemen under mattan", genom att helt enkelt eliminera allt motstånd. Detta är en låt om orättvisa, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och vikten av att det finns en kommunikation; en dialog mellan makthavare och medborgare. Här har ni; The Assassin of The Dialogue

The master speaks so loud
Through the walls of eyes
He kills for every cloud
To cover up his lies
You can stand and shout
But you better be prepared
They'll try to take you out
No lives will be spared


'Cause the monologue is the only way
To get rid of what the people say
A first class assassination
A second-hand liberation


The master silence every cry
On every little street
Blood is spilled as he's passing by
As they sweep us off our feet
Though we're only screaming from the ledge
No fists ever used
We seem to be worthy the razor's egde
We're silenced and abused


'Cause dialogues are for democracy
And this state is ruled by hypocrisy
Just shut the fuck up
Just shut the fuck up


The assassin of the dialogue
The major of the monologue
Mirror, mirror on the wall
Who's the cruelest of them all?

I denna blogg har jag låtit mina åsikter ta väldigt mycket plats. De texter jag analyserat har varit ganska politiskt eller samhällskritiskt inriktade. Denna gång tänkte jag bryta isen lite och bjuda på en mycket mer känslo-relaterad text. Faktum är att jag har skrivit väldigt många fler känslorelaterade texter än politiska och samhällskritiska texter... men det har liksom känts mindre viktigt att lyfta fram dem, för de berör mest bara mig och hur jag upplever mitt känsloliv. Men kanske någon mer kan känna sig träffad av orden, som skrivits i ett försök att konkretisera det kanske mest abstrakta vi känner till; känslor.

Via Dolorosa är latin och betyder "Smärtans Väg", och är också en gata i Jerusalem där Jesus enligt de bibliska berättelserna fick bära korset och törnekronan, på vägen mot sin dödsdom. Texten handlar om att man många gånger lär känna sig själv, och livet, bättre genom lidande. Det är många ångestmättade rader, men strimman av hopp finns också. Låten handlar om att söka svar på livets frågor genom att våndas, helt enkelt. Fler referenser till Bibeln och religion ("thorn-encrusted crown", "godess", "Lazarus"), förutom titeln, förekommer också, som en parallell till den metaforiska bilden av att vi alla människor har kors att bära på genom livet... nog med ordbajs! Här har ni texten;

As my crazy world keeps tumbling down
You watch me from the sealing of the sky
I keep running in circles, round and round
Crystal clear is the tears I cry

Twisted faces suddenly appear
With shiny diamonds and rust
They can sense my deepest fear
Turning my dreams into dust

So clothe me you dark coat and blacken my eyes
Twin my tight throat and darken the skies
So claw my skin and let me bleed
Throw me a grin when comfort I need

For the grace of a diamond I strive
For something wonderfully divine
But on my diamond I'm deprived
That on my face would shine

As my crazy world keeps tumbling down
I reach a state of silent reproach
And upon your face I can see a frown
And it eats me like meat on a broach

So clothe me you dark coat and walk all over me
Twin my tight throat and increase my agony
So claw my skin and drag me down
Put a spin on my thorn-encrusted crown

Life is just a matter of facing pain
Learning to live by facing we'll die
But despite the wounds that leave scars to remain
Pain will unseal your blinded eyes

And if you led me towards this greater perception
Would I believe in finding a way?
Out of the sorrow left from deception
Would I hold on 'til the break of the day?

So clothe me you godess and throw me a shield
A gently caress and my wounds can be healed
Tears can be forgotten, dried and thus
The corpse left to rotten will be aroused like Lazarus



Värt att nämna också, är att "Lazarus" åsyftar berättelsen om Sankt Lasaros av Betania från Bibelns nya testament, vilken berättar om hur Jesus återupplivar Lasaros, fyra dagar efter Lasaros bortgång. Jag, personligen, tar inte sådana bibelberättelser för sanning eller tror att det faktiskt hänt, men Bibeln är alltid tacksam att referera till i poesi, p.g.a det målande språket och alla liknelser.      

Det började med en diskussion mellan mig och min rumskamrat Max. Vi diskuterade olika politiska perspektiv och vred och vände på de stora frågorna inför riksdagsvalet. Vi var båda överens om att det röd-gröna alternativet var det rätta alternativet. Samtidigt försökte vi förstå varför man röstar blått, förutom den anledning att man är egocentrisk och ovillig att ge samhällets bottenskikt nya chanser. Det var då jag förstod att många borgare anser sig ha en mer realistisk och jordnära syn på samhället. Borgare röstar helt enkelt med hjärnan, och vi andra röstar med hjärtat. Nu ska jag inte dra alla över en kam, men det är en generalisering som jag tror är ganska rättvis. Med detta nya perspektiv i åtanke insåg jag plötsligt att jag kanske varit lite väl cynisk gentemot borgare. Jag står dock fortfarande kvar på den röd-gröna sidan och hoppas att svenska folket någon gång ska inse; realism är bara ett annat ord för trångsynthet. Vart det än leder oss så måste vi våga lyssna till våra hjärtan! Jag kommer aldrig att släppa min dröm. Har du släppt din? Min nya låt A Dreamer's Anthem, är en hyllning till alla som vågar drömma! Som en reaktion på det oroväckande faktum att Sverigedemokraterna fått en plats i riksdagen skrev jag den tredje versen, och i slutändan så vet jag att båda sidor, röda och blåa, strävar efter ett gott Sverige, något man inte kan säga om SD. Härmed lämnar jag låten öppen för vidare tolkning; 

 

They call it common sense
To forget about your dream
But they see their world through a narrow lens
And there's only place for one stream
So don't let them take away your teenage heart!
Don't you believe that dreaming is to regress
Don't let them rape you and tear it apart
For it's just another diamond on their crown of self-righteousness

The whispering of your heart just won't come through
'Cause there are a million voices in your head
They can make you doubt what you know is true
Until the day you lie dying on your bed
But listen closely and you shall hear
Through the noise of their shooting gun
The meaning of those wise words, emerging so clear;
"You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one"

And here I've come to make a stand
Here I am to bear another stone
To tear down the wall by my own hand
And eventually you'll se I'm not alone
And as the rain keeps running down our skin
As tears washes every eyeball clean
Colours will shine through from deep within
For the most colourful world we have ever seen

Dream your dream

Jag började för ett tag sen att fundera över tolerans och referensramar. Det hela började på en fest där jag, några vänner och några flyktigt bekanta satt och lyssnade på musik. De jag valt att kalla för flyktigt bekanta envisades med att referera till något då varje ny låt började. Detta uttryckte dem i kommentarer såsom: "Det här låter som något som skulle kunna spelas i en dålig porrfilm". Det var ingen som sa precis så, men ni förstår nog principen. Av detta drog jag slutsatsen att beroende på vilken livsstil man har så fastnar man lätt inom olika ramar av referenser; referensramar kort och gott. Man blir inskränkti den verklighet som känns trygg och bekant och faran med detta är att man, medvetet eller omedvetet, börjar förakta det som känns främmande. Spinner man vidare på denna tråd så kan man hamna i diskussioner rörande exempelvis politiska åsikter och sexualitet. Här börjar toleransen spela in. Trots svenskarnas blygsamma uppsyn, våra svårigheter för spontana möten och våra individualistiska livsåskådningar, så får man väl ändå säga att vi i Sverige har varit ganska bra på att hålla ett öppet sinne och tolerera andra kulturer och livsåskådningar. Eller så tror vi bara att vi är toleranta och öppna, fast vi egentligen bara är ute efter ett gott samvete. Hur det än är så tycker jag att vi svenskar, liksom de flesta andra länder i världen har mycket kvar att lära vad det gäller att vara öppna, toleranta och röra sig utanför ramarna. Det är precis vad min låt "Världen På En Tavla" handlar om.

Jag målar en tavla, en bild av vår jord
Men den saknar linjer och den saknar ord
Det är mest en massa färger som jag varsamt väljer
För att ge den liv, jag vill faktiskt ge den ett liv

Linjerna och orden är metaforer för riktlinjer och restriktioner. Det handlar om vår besatthet vid att placera människor och ting i olika fack. Det verkar finnas en rädsla för att ta varandra för dem man är, de mångsidiga och öppna personer man skulle kunna vara, och kanske är innerst inne. Jag är övertygad om att allt för många människor runt om i världen låter diverse kedjor i form av idéer om normer hålla dem tyglade och tysta med rädsla för att uttrycka något som kan uppfattas som "konstigt". 

Tycker du den skär sig mot tapeten?
Är den för långt från verkligheten?
Du kanske inte känner att du vet än?
Att du vet än...

Visst kan främmande företeelser tyckas svåra att acceptera, liksom den asymmetriska och färglada tavlan kanske känns opassande på en linjär, symmetrisk och steril vägg. Som en fläck av kaos mitt i det strukturerade rummet av trygghet och hemvävdhet. Men om man vill ta sig ur sin inskränkta vardag får man börja någonstans, sen är det upp till en själv vart man vill sätta gränsen för vad som känns okej eller inte, vad som känns nödvändigt eller inte och när man känner sig nöjd nog att dra sig tillbaka till "hemmet" och stabiliteten.

Se han som faller ner och sig slår
Så hårt mog gatan att han får blödande sår
Var det den hala isen, eller finanskrisen?
Nej, jag tror att han föll för att hans ben inte höll

Något människor också tycks vara besatta vid är att kunna förklara händelser och företeelser. Inget kan bara ske, allt måste ha en förklaring. Om det är ett korrekt sätt att resonera eller inte är det nog ingen som vet, men ibland kan jag undra varför man inte bara kan låta företeelser få ha sin naturliga gång. Vi är så besatta vid att kontrollera allt. Det är vad denna vers beskriver. Samtidigt är det också meningen att versen ska visa på skilda perspektiv och hur olika referensramar kan uttryckas i människors reproduktioner av händelser och upplevelser. Det är väl ganska självklart att alla människor uppfattar händelser och företeelser tämligen olika. Hur ska man då kunna sammanfatta alla dessa upplevelser och beskriva vad som faktiskt hände?

Ser du inte hur min tavla talar?
Hur den lyser upp i mörka salar
Trots att solen, den dalar
Trots att den dalar

Det är när man kan låta sig släppa sitt hårda grepp och våga att lämna ifrån sig kontrollen som man inser att det man sett som främmande och kanske skrämmande, är en del i en fantastisk mångfald. Liksom orden "mångkulturellt" och "pluralitiskt" på senare tid vuxit sig starka i Sverige. Dessa ord hörs oftast i samband med att man talar om invandring och har en övervägande positiv klang. Ett mångkulturellt samhälle ses ofta som något
att eftersträva.  

Du äter ditt gift och sedan din nästa
Du äter upp skit, ja, du äter det mesta
Så som svarta gamar med rostiga ramar
Men mot mina färger, du dig envetet värjer

Problematiken med tolerans är att avgöra vad som är kvalité eller inte. Jag är inte på något sätt berättigad att avgöra vad som borde ses som livskvalité eller inte, men jag har starka åsikter och jag tror själv att det också är bra sådana. I denna vers ifrågasätter jag, som i så väldigt många av mina andra låtar, än en gång, likgiltigheten. Trots att man bör vara öppensinnad så ska man inte glömma att fortsätta ifrågasätta. Gamar kan ses som ett djur som lever på andras olycka. De kan kanske inte rå för det själva, men jag tyckte det var en bra metafor. Det finns människor som låter sin öppensinnighet och tolerans bli till något destruktivt. De låter sig matas med skeva verkligheter och vanföreställningar. Det är då ramarna "rostar". Detta är en effekt av likgiltighet. Det gäller att hitta balans mellan att acceptera och att ifrågasätta. I slutändan handlar det om att inte avvisa varandra, utan att inse att alla uppfattar världen olika, alla ser världen ur sitt egna, unika, perspektiv.

Tycker du den skär sig mot tapeten?
Är den för långt från verkligheten?
Du kanske inte känner att du vet än?
Att du vet än...

Efter denna refräng fortsätter låten i en tonartshöjning, men eftersom den som skulle följt här nedan, den sista refrängen inte är med på youtube-klippet och eftersom texten till låten försvann när min dator kraschade så är inte den sista delen av texten med. Det är inte nödvändigt heller, för jag har ju redan kommit till slutsatsen...

Här har ni låten:

Världen på en tavla

En dag när jag var så där fruktansvärt uttråkad som man är ibland, när tristessen flåsade mig i nacken, bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag passade under min promenad på att höra av mig till några vänner och bekanta i hopp om att finna någon tillfredsställande aktivitet till kvällen. I ett virrvarr av sms dök frågan upp; "Vad har du för planer för idag då?", varpå jag svarade något i stil med; "Jag vet inte... Jag är helt planlös och i behov av en planlösning". Fyndigt värre, tänkte jag och log för mig själv. Ögonblicket senare slog en kreativitetens blixt ner i mitt tankecentrum och jag började författa på min mobil; "Låt oss bygga en våning i vårt våningslösa hus, med den bästa av planlösningar..." och så vidare. Efter detta bar stegen hemåt och författandet fortsatte vid min dator. Detta resulterade så småningom i låten "Vårt Hus", som handlar om att i inskränkthet och ovanemönster hitta en vilja att utvecklas och ta sig vidare i livet. Vidare presentation behövs inte, utan här kommer den;

 

I vårt hus tar vi dagen som den kommer
I vårt hus kan vi hitta ro
I vårt hus sjunger vi bara egna sånger
Men i vårt hus vill ingen bo

I de flesta fall tycker jag att det är positivt att kunna ta dagen som den kommer, det känns liksom fritt och obundet. Men att ta dagen som den kommer kan också vara en produkt av likgiltighet. Det kanske inte är så positivt längre, när man sover bort halva dagen för att sedan gå upp och spela något slags dataspel eller äta nudlar framför MTV. När jag skriver "hitta ro" så åsyftar detta inte den sinnesfrid man kanske först kommer att tänka på, utan snarare avtrubbade känslor; att det känns okej att sova bort hela dagen, för att det blivit en vana. 
Att sjunga egna sånger syftar i sin tur på inskränktheten och isolationen från omvärlden. Insikten att ingen vill bo i huset indikerar samtidigt att någonting kanske inte stämmer. Kanske man hela tiden känner sig isolerad och inskränkt i sina egna vanor och tankemönster.    


I vårt hus har vi aldrig några gäster
I vårt hus är det mörkt och svalt
I vårt hus ljuder knappast några fester
I vårt hus är golvet kalt


Ovanstående fyra rader talar väl för sig själva. Det är händelselöst och liksom stillastående. Inga gäster = isolation, mörkt och svalt = stillastående, känslolöst, inga fester = inget värt att fira, ingen glädje, kalt golv = inget behov av estetik eller känslouttryck.  

Låt oss bygga en våning i vårt våningslösa hus
Med den bästa av planlösningar
Med fönster mot havet så man kan höra dess brus
Som släpper in ljus
Här i vårt hus
Sen är allting som det ska
Sen känns allting som det ska

Så kommer då den så oerhört fyndiga refrängen. Jag tycker nog att även den talar ganska mycket för sig själv. Här kommer viljan att utvecklas och viljan att ta tag i sitt liv, att göra upp en plan, en planlösning. Fönstret mot havet är en metafor för kontakt med omvärlden, likaså ljuset som släpps in. Det kan ses som social interaktion. Men detta är blott en vision så långt in i låten.


I vårt hus faller vi lätt för begären
I vårt hus har vi ovanor
I vårt hus blundar vi för besvären
Och vandrar i bohemiska banor


I vårt hus sover vi mest hela dagen
I vårt hus finns damm och lort
Med stripor i håret och med dregel på kragen
Ser vi hur ingenting blir gjort


Dreggel på kragen kan ses som en metafor för likgiltighet och tafatthet. Man låter liksom salivet rinna ur mungipan utan att reflektera över vad som händer, att det går utför.

Låt oss bygga en våning i vårt våningslösa hus
Låt oss skapa en viss symmetri
Med dörren mot öster och gryningssolens ljus
Låt den skina in
Här i vårt hus
Sen är allting som det ska
Sen känns allting som det ska
Hur som helst, det blir bra
Hur som helst, det hoppas jag


Symmetri i den här refrängen står för ordning och struktur. Gryningssolen står för en nystart, att vilja se en förändring. Och med "det hoppas jag" menas att man kan ha som mål att försöka göra någonting, att väcka en vilja inom sig själv. Man behöver inte nödvändigtvis ha bestämt sig exakt vilken riktning man vill att livet ska ta, utan man kan söka sig fram. Huvudsaken är att man inte står still.


"Vårt Hus"

Efterdyningarna av en fruktansvärd dödsolycka har mer eller mindre lamslagit den lilla gudsförgätna staden Arboga. Jag kände inte personen som dog personligen men många i min bekantskapskrets gjorde det och när så döden kryper så nära inpå så kan man inte undgå att påverkas. Frågan "hur glömmer man?" dök upp i mitt huvud. Man glömmer förmodligen aldrig men förr eller senare är det ändå dags att ta steget och gå vidare. Så, hur gör man då? Jag skulle tro att, på vilket sätt man bearbetar sin sorg och gräver sig ur sin grop, varierar mycket från person till person. Hur som helst så dök det upp ett par rader i mitt huvud när jag ägnade mina tankar åt detta. Jag skrev ner dem, inte i syfte att pracka på någon mina filosofier, utan helt enkelt för att jag bara var tvungen att skriva ner dem. Jag lämnar texten, eller dikten, eller vad vi än vill kalla den, öppen för tolkningar. Än i tidens nöd.

Under solens fall mot skymningens kall
bland ängar så ljuva, växer en tuva
och tuvan den skälper och ingenting hjälper
mot min bakåtsträvan av bön och bävan.
Där jag handfallen gapar stryker tiden och lapar
det som ligger mig för, allt jag ser och hör.
Slocknar min livstörst, hinner tiden först
då brinner jag ut och mitt liv är slut.

Så i den sorg som följer där tiden sköljer
och lämnar sin bikt, en kalldusch av insikt;
där ska jag orka att tårarna torka
och växa mig stark ur köldslagen mark.
För vad som än försvinner, i gädjen vinner
och blir till livets bröd, än i smärta och död,
än i tidens nöd.

  

Vissa tittar på romantiska dramarullar för att väcka känslor inom sig själva, något som jag och min rumskamrat Max ofta kallar för "kärleksdravel". Men för mig, personligen, behövs det ofta en riktigt bra dokumentär, ett intressant inslag på uppdrag granskning eller en hetskt och intressant debatt på SVT för att väcka starka känslor. Ett sådant tillfälle var när jag satt hemma helt allena, en dag för sisådär 1,5 år sedan och kollade på ett program om ett norskt fiskeföretag som börjat fiska i chilenska vatten och transporterade fisk från Chile till Skandinavien. Jag minns inte om det var en dokumentär eller vad det var men det är oväsentligt. Detta norska multiföretag hade skaffat sig enorm makt över chilenska fiskevatten och de stackars fattiga fiskare bland lokalbefolkningen fick restriktioner om att de endast fick fiska en gång i månaden, på sin höjd. Samtidigt belamrades delar av den chilenska kusten med stora fiskeanläggningar, som inte bara såg illa ut, utan som även påverkade miljön negativt. Samtidigt stod cheferna till det norska företaget och jublade över de enorma ekonomiska vinster de gjort på sitt genidrag. Här nådde ilskan inom mig mina fingertoppar och jag började skriva låten "Pave The Way For The Master". 


Denna låt bygger på ett gäng karaktärer som symboliserar olika typer av människor;
Little Sister - En ung flicka som reagerar starkt på storföretagens och de mäktiga ledarnas sätt att behandla små hjälplösa människor. Hon inleder en kamp mot de högre uppsatta där hon försöker avslöja storföretagens smutsiga och inhumana affärer.
The Landlord - En ekonomiskt oberoende person som beroende på sin samhällsposition inte berörs av storföretagens och de mäktiga ledarnas grymhet. Istället sympatiserar han med dessa för att inte själv hamna i knipa. 
Fishermen - Arbetarklassen/de svaga människor som får falla offer för storföretagens och de mäktiga ledarnas girighet.
Mad Men - Människor som jobbar under och hjälper de giriga cheferna att stoppa all form av opposition. 
The Master - Storföretagen och de mäktiga ledarna.


Låten handlar om hur Little Sister försöker avslöja The Masters grymhet. Little Sister behandlas dock som ett oförståndigt barn till en början och The Landlord försöker tala henne till rätta. Little Sister svarar med att låta The Fishermen komma till tals, men The Landlord fortsätter försöka intala henne och alla andra att det inte är någon fara. Little Sister ger inte upp, utan börjar protestera mot The Master, varpå Mad Men tar till allt mer drastiska metoder för att stoppa henne...

Little sister, for your best; step aside!
Shut your mouth and swallow your pride!
Just take these balloons and you will
Soar up high
To the sky


Vid Little Sisters första försök att säga ifrån så avvisas hon och uppmanas att ta ett knippe ballonger. Detta symboliserar sådana här storföretags sätt att skydda sina intressen och mörka hemligheter genom att förflytta åskådarens fokus till något annat. Något oskyldigt som ger en bra bild av företaget, som t.ex. ballonger.

She watched a star as it fell
On a second from heaven to hell
But the Landlord said to her;
It's alright
There we'll put a flashlight

Dessa rader symboliserar hur miljön ofta får falla offer för människors girighet och hur vi av likgiltighet och lathet ofta hellre hittar materiella ting att fylla väskan med istället för att försöka förbättra miljön vi lever i. Stjärnan som faller symboliserar det naturliga och ficklampan symboliserar hur vi istället börjar förlita oss på materiella ting. Little Sisters frustration växer allt mer när hon inser hur miljön förstörs av The Master och när likgiltiga människor som The Landlord anser att allt går att lösa med materiella substitut.  


Ohh pave the way for the master
Ohh pave the way for the master
For the king of our shells

I refrängen sjungs ett sarkastiskt "bereden väg för herran" för att visa på omvärldens blåögda inställning. The Master är kungen av våra skal, han är kungen av det som ser bra ut på ytan, men som är smutsigt och mörkt inuti. 

There's no fish left for us in the sea
We were fishermen, but now, what are we?
But the Landlord he said there are
Fishes in the store
Just like before

När så arbetarklassen, eller The Fishermen kommer till tals så svarar den naive The Landlord med att säga att fisk finns i affären. Varför fiska när man snabbt och enkelt bara kan köpa fisk? Det The Landlord missat är att dessa arbetarklassmänniskor livnär sig på fisket, men det är en verklighet The Landlord aldrig fått uppleva eller förstår.


Little sister kept knocking concrete
And the mad men kept pressing delete
But there was no way to make her
Disappear
She had no fear

"Knocking concrete", eller på svenska "Knackar betong", symboliserar Little Sisters försök att bräcka de stora barriärer som isolerar folket från makthavarna och som hindrar folket från att se vad som försigår där inne. Mad Men kämpar emot med Little Sister är envis. 

Ohh pave the way for the master
Ohh pave the way for the master
For the king of our shells


Stand your ground
Stand your ground...


Ohh pave the way for the master
Ohh pave the way for the master
For the king of our shells


They ripped her clothes and she cried
And they raped her and claimed that she lied
Left like a wreck she
Wondered why
Left to die


Som fiskarna i Chile blir Little Sister även hon överkörd av makthavarna. Filmen "The Insider" är också den ett bra exempel på denna sortens girighet och hur stor makt hos företag och högt uppsatta kan styra en människas liv och nästan förstöra det totalt.

 

"Pave The Way For The Master"

Jag var ute och gick med hunden en dag i december 2008 och funderade över komersiella jippon såsom melodifestivalen och idol och all hysteri omkring dem. Från ingenstans dök följande mening upp i mitt huvud; "Ett skrålande spektakel, en plagierad melodi, bomber och kanoner, pyromanonani". Utifrån denna mening började jag skriva en låt, en låt om den mäktige Frestaren. I bibeln kallas djävulen ibland för frestaren. I min låt "Frestaren" så är denna frestare symbolen för dels massmedia, men också för den kortsiktiga och menlösa lyckan och kanske framförallt för likgiltigheten. Liksom djävulen i bibeln ville locka vilsna själar till sig med sina till synes generösa och nästan oemotståndliga förslag så vill den frestare jag sjunger om parasitera och livnära sig på vilsna människors sökande efter lycka. Med inspiration från Idol och Melodifestivalen skrev jag första versen som vill berätta hur musikindustrin avsiktligt griper ord och toner ur luften för att skapa känslor de kan tjäna pengar på. Tanken bakom dessa kommersiella skivbolagens låtar kommer sällan från verkliga känslor, från upplevda händelser eller från visioner om en bättre värld, utan från viljan att tjäna pengar. I och med detta dör själen i musiken ut. Men folket står utanför och ingen vet vad eller vem som dör...


Ingen ser vad vi gör
Folket står utanför
Ingen vet vem som dör
Folket står utanför


Det finns en skrämmande brist på medvetenhet i dagens samhälle. Likgiltgheten är så utbredd att folk låter sig matas med vilken skit som helst utan att stanna upp och reflektera. I sin tur växer sig stora bolag starka, så starka att de så småningom har makten att likt ångvältar mangla varenda människa som står i deras väg.


Ett skrålande spektakel, en plagierad melodi
Bomber och kanoner, pyromanonani
Poesi om en kärlek, man aldrig har känt
Historier om saker som aldrig har hänt
För ord köps för pengar och så även musik
Det blandas till en smet av lättsmält lyrik
Dreglet börjar rinna och drömmar får liv
Drömmar som i nästa stund styckas med kniv
Men vi stänger våra sinnen och dödar lite tid
Och allt annat går obemärkt förbi strax bredvid


Jag tycker nog denna del av texten talar väldigt mycket för sig själv; dels tar den upp det jag skrev som inledande text i det här inlägget men även hur människor väljer att stänga sina sinnen för att så småningom bli totalt avtrubbade och likgiltiga. Att jag sätter mig på tvären när det kommer till fenomen som Idol och Melodifestivalen beror mycket på mina högst personliga värderingar, men jag står inte utan argument. 


Men nu är han här igen
Den mäktige frestaren
Och folket bönar och ber
Och fördömer den smärta han ger
Det vet vi ej om
Vi som är dom


Så kommer huvudpersonen, Frestaren in i bilden. I denna första refräng får Frestaren symbolisera fenomen såsom massmedia och stora produktionsbolag som lever på människornas dumhet. I strömmen av alla miljontals bilder som förskönar verkligheten så börjar människor känna sig otillräckliga; man känner sig inte vacker, man vill bli framgångsrik, tjäna pengar och man vill bli hyllad och sedd. Plötsligt står man där med ouppnåeliga krav på sig själv och fördömer smärtan, smärtan som Frestaren ger. Men det vet vi ej om, vi som är dom. De två sista raderna i refrängen visar hur vi alla mer eller mindre bidrar till denna fasansfulla utveckling. Men så starkt som massmedia är idag så skulle man behöva bo isolerat, någonstans ute i ödemarken för att inte bidra.


Jag vill slippa va mig
Jag vill vara som dig
Inget känns helt okej
Jag vill vara som dig


Effekten av alla omöjliga krav som ställs på en blir att man inte längre vill vara sig själv. Man vill vara den som kan älskas mest av flest. Men vad människor inte inser är vad det innebär att bli älskad. Ska man behöva ändra sig själv för att vara värd att bli älskad?


Livet känns snustorrt och som stöpt i en form
Han söker en livsstil, bättre ju mer abnorm
Och hon drömmer om skönheten, hennes idol
Och om hur valmöjligheterna serveras i en skål
Framtiden är svår, låt oss vila ett slag
Genom att förgifta oss och vara galna ett tag
Och grodorna hoppar från tunga till tunga
Grodor från ditt hjärta som fängslats i din lunga
Annars är tystnad en del av vår stil
Tills någon skjuter ner tankebubblan med pil


De som kanske faller allra hårdast är ungdomarna, de som är vilsna i sin egen identitet och som fortfarande befinner sig i ett stadie där de ska formas för resten av sina liv. Han söker en abnorm livsstil som kan ge honom den lycka han inte lyckats finna ännu och hon vill bli vacker och helst slippa tänka, utan bara flyta med och få världen lagd framför sina fötter. Men sökandet blir tröttsamt och verklighetsflykten är ett faktum. Ungdomen super tills käften börjar glappa om känslor som gömmer sig djupt där inne i den vilsna själen. Plötsligt har man blottat sitt innersta totalt och kanske sagt ett och annat man inte borde ha sagt och ja... ni vet nog själva hur det är. Men för att dessa tankar som gömmer sig så djupt där inne ska komma till ytan i nyktert tillstånd behövs det någon som faktiskt angriper tystnaden, någon som kan väcka tankarna till liv igen, någon som kan komma och sätta sig emot de rutiner vi förnöjsamt, tyst, blint och utan eftertanke följer; det som ofta kallas "normalt".


Men nu är han här igen
Den mäktige frestaren
Och folket bönar och ber
Och fördömer den smärta han ger
Men det vet vi ej om
Vi som är dom


Älskade vän, dina tårar har ej torkat än
Frestaren vill bara strö salt i såren
Men var och en hittar nog hem
Men var och en hittar nog hem


Här kommer en strimma av hopp in i texten, hopp om att de flesta människor trots allt kommer kunna slita sig från likgiltighetens bojor till slut; att var och en ska hitta hem, hitta sin egna identitet och inte längre vara försöka vara en spegelbild av skönheten. 


Frestarens grepp hårdnar allt mer
Men vi sliter för att komma loss
Och är vi allt för likgiltiga
Då förgör han oss!


Tänk om
Tänk om


Stå inte bara där och se på
Känn ingen empati för denna tyrann
Tillsammans slår vi honom lätt
Vi måste hjälpa varann


Tänk om
Tänk om


I slutet av låten tar hoppet över och förbyter den ilskna och uppgivna tonen som tidigare präglat låten till något mer i stil med en kampsång. Vågar vi alla tänka om, stå upp mot frestaren och inte låta oss mosas av frestarens grepp så kan vi förhindra att fler faller offer för likgiltigheten och den kortsiktiga lyckan.

En helt vanlig vardagseftermiddag någon gång runt 2007-2008 satt jag på bussen från Köping till Arboga och smyglyssnade på människor som konverserade runt omkring mig. Jag gick under den här tiden på Ullvigymnasiet i Köping och var på väg hem till det röda huset med vita knutar på Västra Ladubacksgatan 13, mitt föräldrahem. I suset och bruset av högljutt konverserande ungdomar lyckades jag urskilja många intet talande meningar. Jag kom på mig själv med att sitta och störa mig på vilka oerhört banala samtalsämnen som dominerade konversationerna. Jag störde mig på hur människor försökte klämma in företeelser inom sina minst sagt märkliga referensramar. Jag störde mig på hur intelligensbefriade majoriteten av bussresenärerna tycktes vara. Men ögonblicket senare upptäckte jag den barriär av fördommande tankar jag byggt upp som en mur runt mig själv. Det var som att jag satt i en bubbla och tittade ut på människorna omkring mig som i sin tur skrattade och härjade och tycktes vara nöjda med livet precis som det var. Jag var ensam och irriterad, dom var tillsammans och dom var glada. Detta inspirerade mig till att skriva låten "Depth Perception".

Depth Perception handlar om en konstnär som tycker sig ha nått djupa insikter om saker och ting i livet och vill förmedla sina tankar och känslor till människor omkring sig. I sitt försök att frälsa sina medmänniskor från dumhetens bojor och kedjor så börjar han tvivla på sig själv och undra om han varit för cynisk och underskattat sin omgivning. Han inser att han måste hitta en balans i sin interaktion med andra människor för att inte bli fördömande och i sin tur ensam kvar med sina åsikter.

Depth Perception handlar på många sätt om mig själv men den är framförallt en metafor för vad som rörde sig inuti mitt huvud den där eftermiddagen på bussen. Det som gör den unik bland mina andra samhälls- och folkkritiska låtar är att den visar en tveksamhet. Det handlar inte om att jag tvekar på det jag tror på, utan snarare att jag vill vara öppen och låta andra människor påverka mig i den mån att jag kan se saker ur nya perspektiv. Låten symboliserar också det faktum att det är i interaktionen med andra människor som jag definieras som människa och det är i samspel med andra min intelligens och förmåga att använda den definieras.



I won't fall asleep 
'Cause tomorrow it will be gone
I need to paint the sheets
No tomorrow until I'm done
I'll do this better all alone


I inledningen av låten vaknar konstnären till mitt i natten och har en idé. Han måste måla upp den bild han har fått av nattens drömmar omedelbart för annars kommer han ha glömt den när han vaknar nästa morgon. Han påstår sig även göra det bäst själv. Här föreställer jag mig att han sover i samma rum som någon, sin fru eller en vän. Denna del av låten symboliserar det höga självförtroendet hos personen. Hans tro på sin egen förmåga och sina idéer driver honom dygnet runt och han stänger ute sin fru/vän för att han tror inte någon annan förstår vad han sysslar med. 


Your American dream 
Will be forgotten in the end
Come and see the berries
Beside the path, my dear friend
We are young and we'll be heaven send

Den amerikanska drömmen symboliserar det ytliga och materiella. Det symboliserar pengar, skönhet och framgång. Konstnären menar här att det finns annat i livet som betyder så mycket mer än den att den amerikanska drömmen uppfylls. "Come and see the berries beside the path..." syftar på de ädla företeelser man missar om man går längs livets stig med blicken framåt, vandrandes över lik och håller huvudet högt, utan att någonsin se sig omkring. "We'll be heaven send" symboliserar konstnärens tro på att han kan frälsa sin omgivning från det icke-beständiga.


Who lives in vein?
Who can play it cool?
Who likes to drown in a dirty pool?
Life's not a dream
Life's not a movie that you can watch on your TV

Konstnären frågar sin omgivning; Vem som lever i onödan och vem som kan vara lugn. Han menar sedan att ens sätt att leva påverkar hur man sedan dör. "...drown in a dirty pool" syftar på att den som "smutsar ner" sitt liv genom ogenomtänkta och kortsiktiga beslut en dag ska drukna i smutsen. Livet är ingen dröm och livet är ingen film du kan se på din TV, med andra ord, det är inte så enkelt att allt man behöver göra är att bara flyta med. 


As it seems to me
There's a wonder going down
No one really cares
It's a blunder from town to town
"Things" won't matter when it all comes around

Här har jag låtit mig blivit kraftigt inspirerad av Porcupine Tree's låt "Sound of Muzak", i vilken refrängen går som följer; "One of the wonders of the world is going down, going down now. It's one of the blunders of the world that no one cares, no one cares now". Just den låten handlar om musikindustrin och hur den förstör det magiska, själsliga och äkta hos musiken, något som jag själv tagit upp i flera av mina låtar. Här talar konstnären om allt konsten innefattar, vilket även är musik, och hur industrialisering av konsten gör den mer till ett marknadsobjekt än något vackert och nyskapande. 


Have you seen the red horizon?
Do you recognize when beauty touch your eyes?
Take a deep breath
It's time to review your inner self


Här förtydligar konstnären det han menar ytterligare. Vad är egentligen sann skönhet och vad är egentligen värt att lägga tid och energi på? Varför skapa en industri som förskönas för att skapa känslor man kan tjäna pengar på när skönhet redan finns i naturen, i det beständiga. Detta glömmer man allt för ofta bort. Så ta ett djupt andetag och leta inom dig själv... 


How I wish that you were here
To help me to see things clear
How I wish you could be near me
I would reduce your deepest fear
Would you trust me?

I've got depth perception
How about you, how about you?
I really seems too obvious
To deny it's true, to deny it's true
That I want to be someone like you


Konstnären inser att han kanske sett ner på sin omgivning, att han kanske dömt alldeles för mycket. Bakom sina barriärer saknar han sällskap och människor som kan definiera den han är. Lite som jag kände mig i min bubbla på bussen. Gemenskapen och skratten fanns inte i min bubbla just då. "I would reduce your deepest fear, would you trust me?", vems rädsla skulle jag reducera och vem skulle lita på mig? Att bara sitta och tänka kommer man inte långt på om man vill uppnå en förändring. Jag har förmågan att se djupet, jag har depth perception, men jag ville skratta och känna att det inte fanns så mycket att störa sig på i livet. 

 
Depth Perception: http://www.youtube.com/watch?v=EYLEn8GR2eg

Idag tänkte jag bjuda på en mer filosofisk sida av mig själv:

Ibland när man far land och rike runt för att hälsa på gamla vänner kan man komma till insikten att ekonomin fått lida svåra förluster av allt flängande och farande... ekonomin får lida svåra förluster, men å andra sidan har man investerat i något ovärderligt. Jag hade inte råd att köpa en fet flatscreen den här månaden heller men jag hade jävligt kul ändå. Jag har inte tänkt tanken att köpa en fet flatscreen men...you see my point.

Jag tycker det är synd att vi byggt ett levnadssystem på papperslappar och blivit så beroende av det, för det spelar ingen roll vilken dödsviktig fråga man än diskuterar, pengar är likförbannat alltid en aspekt att räkna med. Följande låttext handlar inte just om pengar utan om att förlita sig på det materiella. Jag fick inspiration till att skriva denna låten när jag för första gången såg tavlan "The Persistence of Memory" av Salvador Dalí. Den ifrågasätter människans kreationer, inklusive en av våra mest abstrakta uppfinningar; tiden. Den föreställer smältande klockor som befinner sig i ett landskap av berg och hav. Havet är målat som något som liknar ett betongblock för att visa hur naturens krafter och skapelser är de som är verkligt solida. Har ni inte sett tavlan så googla på namnet. Här kommer texten, döpt efter namnet på den berömda tavlan; The Persistence of Memory. Det materiella förgås men det själsliga och det naturliga består.

The engine died on the road
You couldn't reach your goal
The boat sank into the sea
You struggled and tried to breathe


Den människa som låter sig föras fram av en motor på livets väg kommer inte fram. Likaså kan vi inte bemästra havets vågor ens med den största av båtar.

I'll remember you, as I'll remember the trees
When the world goes down in thousand degrees

Om så en undergång skulle vara oss nära så vet vi att allt vi kan göra är att minnas, för när vi möter vår undergång får vi inte med oss våra kameror till himmelen.

My engine died on the road
I couldn't reach my goal
I put faith upon things that wouldn't last
While time was running too fast

Här ser vi en människa som trodde på tingen och än mer tydligt är det att han trodde på tiden, att den gick för fort. Men det var i själva verket hans skeva tro som ledde honom vilse.

I'll remember you, as I'll remember the trees
When the world goes down in thousand degrees

Mmm mmm mmm...

A flower grows up from the ashes
A flower of life from the sun
We are a part of the buried
For both new lives has begun


Men om jorden skulle gå under så finns solen kvar och kan återuppliva det som är av naturen. Och kan återuppstå med insikten att det enda vi egentligen har är oss själva, naturen, våra minnen och vår själ. Både blomman och människan reser sig ur askan och ser en ny värld växa fram.


We remember the world, remember it all
We admire the strong that didn't fall
That didn't fall...

När jag flyttade till Linköping så var jag i stort behov av förändring i mitt liv. Inte för att det liv jag hade innan var värdelöst, utan snarare för att jag kände att lilla Arboga helt enkelt blivit på tok för litet för mig, så litet att jag inte längre fick plats med mig själv och mina tankar. Jag behövde nya perspektiv och nya utmaningar. Samtidigt väcktes en rädsla inom mig; inte en rädsla för förändring i sig och inte en rädsla för en helt ny plats, utan en rädsla för att, i ruset av alla nya intryck, glömma bort vad jag en gång stod för.

En vän till min far sa en gång att när man är ung så följer man hjärtat och när man blir äldre föjer man hjärnan. Jag vill här sudda ut den linje som skiljer dem åt och säga att hjärnan och hjärtat i själva verket är samma sak, för det finns inte en människa vars tankar och känslor inte styrs från hjärnan. Och här sågar jag en metafor, jag som annars älskar metaforer. Men det är inte metaforen i sig det är fel på, det är tanken om vad realism innebär som gör att det skevar. Att vara realistisk får innebörden att man gör bäst i att bara flyta med för att man ändå inte kan rädda alla vilsna själar. Herre Gud! Var är gråzonen? Jag vill kalla mig själv realist men jag vill också få människor att tänka och siktar jag mot stjärnorna kanske jag åtminstone hamnar på månen och det är värdefullt nog för mig för att vilja fortsätta... Idag ger jag er *trumvirvel* En och en!

Visst är livet underbart när man får börja om på nytt
När man sig får unna att strunta i det svunna
Lägga bakom sig tider som har flytt

Det var så vi kände då, när vi begav oss en gång
tillsammans så solida på gatorna vi strida
sjungandes på vår kampsång


Man kan i början av texten utläsa mina förhoppningar kring att flytta till en ny plats, träffa nya människor och hitta nya perspektiv på livet. Vidare använder jag mig av tre nyckelord som symboliserar den individuella, starka åsikten ("solida") och modet ("strida") att våga uttrycka sig ("kampsång").  


Och det hände då och då att rösten sprack
Men budskapet bestod, med stor portion mod
Visst borde man ha tack
För att ha visat sig lack
Men de omsjungna tog sitt pick o pack
Och liksom bara stack


Det finns dom som helst håller för öronen om den musik de hör inte är vacker. Då menar jag både symboliskt och bokstavligt talat. Men all musik är inte vacker och det är det jag vill säga med att "rösten sprack". Men bakom allt skrålande oväsen kan det finnas något vackert om man bara vill ta sig för att skrapa på ytan, för där kan finnas något ärligt och genuint som gör musiken vacker. Trots en "sprucken" röst och trots att alla håller för öronen så bör man inte därför sluta sjunga. Detta symboliserar åter igen modet att våga uttrycka sig och de som ynkryggar är dem som flyr fältet.   

En och en gick vi förlorade till kärleken
och fastnar man, kommer man då åter igen?
Vi föll offer för denna konformitet
Och håller vi kvar vid vårt ord är det ingen som vet


När jag först kom på tanken att skriva den här låten hade jag tänkt mig en mer narrativ struktur, där jag kunde ge lyssnaren en berättelse om ett kompisgäng som led fler och fler manfall, för varje år som gick. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt från början men jag vill att vi håller kvar vid den tanken. Detta är då refrängen i låten och jag tycker nog att den talar lite för sig själv. "Kärleken" är en symbol för det till synes vackra som kan blända våra ögon eller det "skev-realistiska" perspektivtagandet som jag beskrev precis i början av detta inlägg. Ger vi efter för omvärldens tryck att bara flyta med har vi också släppt på vårt ord (Om det finns ett ord att släppa på).

Jag minns hur vi skrattade åt all pompa och ståt
Glitter och glam, splitter och damm
i en meningslös låt

Sedan gick vi mot staden och kollade på allt kött
Folk så druckna, for runt som getingstuckna
Det var högljutt och blött

I dessa två verser blir jag än mer personlig. Pompa, ståt, glitter, glam, splitter, damm och en meningslös låt symboliserar kanske framför allt Melodifestivalen; ett fenomen som jag har väldigt svårt att förstå mig på och väldigt svårt att tycka om. Varför det är på det viset behöver jag nog ett separat blogginlägg för att förklara. I versen som följer efter det vill jag väcka den känsla man ibland kan känna när man befinner sig mitt i ett fylleslag och själv är nykter. Då menar jag inte känslan av utanförskap, utan den tragikomiska känslan av att alla tycks vara IQ-befriade. Med det i åtanke kan man fråga sig själv när man ska supa till; varför gör jag det här? Personligen festar jag gärna och dricker mig till då och då men när man ska behöva anses som tråkig för att man vill vara nykter en helg, då blir jag förbannad och ledsen över att folk inte är mer kreativa än så. 


Men sådant kan man annars uppleva på television
Så kåta så vilda, ja milda matilda
En falsk intention
Kollektiv desperation
En djävulsk kreation
Beroendets konstruktion


Men man behöver nödvändigtvis inte resa sig ur tv-soffan för att se andra människor supa sig redlösa och ha sex. Paradise Hotel är något jag avskyr mycket mer än Melodifestivalen. Men jag skulle inte bry mig hälften så mycket om folk inte tittade på det men tragiskt nog lockar det stor publik. Vill folk se det som underhållning får de väl göra det men det är för mig oförståeligt hur man kan välja att bryta ner sitt lilla intellekt istället för att utveckla det. 


En och en, gick vi förlorade till kärleken
och fastnar man, kommer man då åter igen?
Vi föll offer för denna konformitet
Och håller vi kvar vid vårt ord är det ingen som vet

Vi försökte ta striden i en moralisk lågkonjuktur
Visa sunt förnuft, men det är jävligt tufft
när det inte finns struktur

Kom Armageddon, gör slut på oss nån gång
Man kan inte längre nås, våra själar förgås
Ingen lyssnar till vår sång

Ja, jag vill våga påstå att vi befinner oss i en moralisk lågkonjuktur. Mycket har blivit bättre än det var förr har vi inte blivit lite väl avtrubbade? Det har liksom slagit över, det finns ingen balans, allt är svart eller vitt. Med Paradise Hotel i åtanke sa jag en gång; "Det spelar ingen roll om världen går under imorgon, det finns ändå inte en själ kvar". Även jag kan tycka att det kanske var lite väl drastiskt men jag var förbannad. Vad jag menar med "Kom Armageddon, gör slut på oss nån gång" är inte att jag vill att världen ska gå under, utan att jag så gärna vill se en stor förändring, ett paradigm-skifte.


Agnarna och vetet har nu sammanställts till ett
Det görs i en fabrik, som gör någon ruskigt rik
På det en fräsig etikett
En produkt, rätt o slätt
Konsumentens saftiga grillspätt
som dryper av fett


En och en gick vi förlorade till kärleken
Och fastnar man, kommer man då åter igen?
Nu står jag här ensam och skäller
Dom pekar och skrattar och påstår att jag gnäller
En och en matas vi med socker och fett
Och att andas är inte längre så lätt
Hur mycket ska man se att det förstör
Att vi matas och äter tills vi dör


När vi alla blivit gödda ska vi sedan in på slakt
Mitt egna kött och blod gör någon annan god
nog för att kunna plöja på i hejdlös takt


Eftersom att många människor är så avtrubbade och likgiltiga finns inte heller något intresse för att skilja agnarna från vetet i den massmediala informationsström som dagligen dränker oss i skit. Istället står vi med öppen käft och sväljer allt som kommer i vår väg. Detta gynnar de stora bolagen av olika slag och i sin tur eskalerar marknadsföringen och det blir allt svårare att stå emot den starka strömmen.

 

 

    

En dag i januari när jag satt på tåget från Arboga till Linköping passade jag på att ta vara på tiden genom att skriva en låttext. Texten saknar fortfarande musik men jag planerar att tonsätta den någon gång i framtiden. Låten handlar om oss stackars idealister som slåss mot den massmediala informationsström som sköljer över oss med stinkande sörja. Den handlar om industrialiserandet av ädla ting, girighet, makt och om att stå i skuggan av manipulativa människor som samlas i sina bubblor och tror sig veta bättre än alla andra. Och nog vet dom alltid, dom vet hur man skapar pengar.  

Liksom jag aldrig riktigt förstått naturens tyranni
Kan jag inte heller se meningen i
Att vandra över lik och klättra till en topp
Där alla kan se mig, men ej mitt livsförlopp
 
Dagens samhälle fungerar ju lite som så; att man klarar sig bäst om man bara skiter i alla andra och håller huvudet högt. Om man är beredd att kliva över lik helt enkelt. Sedan står man där på toppen av sin karriär och tar emot publikens jubel, och inte en jävel bryr sig om hur man egentligen hamnade där. Har ser man en skymt av något som ofta återkommer i mina låttexter och som jag så innerligt avskyr - nämligen likgiltighet.

Men spindeln i nätet, hon har trådar många
Och gift att spruta in när nätet byten fånga
Mitt livs största bedrift är en tanke blott
Och för tankar har ingen applåder fått

Spindeln i nätet får symbolisera dem som sitter vid makten, dem som sitter inne på ett fett kapital och är goda nog att sluka alla som kommer i deras väg. Något jag ofta själv upprörs över är hur musikindustrin idag bryr sig mer om potentiella guldgruvor än om musiken i sig. Kvalitén och äktheten får stå i skuggan av det välpolerade och lättsmälta. Man skriver 1000 låtar som låter likadant, ger dem ett varsitt namn och sedan fördelar man dem på diverse ögongodisar till artister, eller ska vi kalla dem produkter? Och vips så drar musikindustrin in storkovan. Men stackars den som försöker göra något intellektuellt och originellt, då är dom direkt där och petar och tvingar en att "slipa" sina verk så att de passar i ramen för vad som är allmängiltigt. Man ska kunna klappa händerna i takt, sjunga med och helst ska det gå över snabbt som sjutton så ingen hinner tröttna. Och där står idealisten och förblir utan applåder, för att det han skapade gick inte att klappa i takt till. Nej, jag är inte bitter, inte alls.

Ingen hör, ingen ser
Ingen vill vara ute när det är kallt
Ingen hör, ingen ser
För bulldozrar och ångvältar ljuder överallt

Ingen hör och ingen ser. Varför? Jo, för att man vill inte höra eller se, man vill bara flyta med. Det finns inget intresse att försöka skilja agnarna från vetet eller att lägga sig i de stora bolagens skumma affärer. Folk låter bulldozrarna och ångvältarna köra över dem, det blir liksom lättast så... det kräver ingen ansträngning att bara hålla käften. Once again; LIKGILTIGHET!

Se så vackert fjärilen prövar sina vingar
När då plötsligt vindens fläkt fjärilen tvingar
Fast i spindelns nät, snart ock injecerad
Sista vingen slutat slå, invirad och paralyserad

Har jag nämnt att jag har spindelfobi? Så är det i alla fall och det var därför ganska självklart att göra spindeln till en symbol för det jag föraktar. Spindeln har också ca 8 ögon, 8 ben och förmågan att spinna nät, vilket gör den till ett utmärkt rovdjur. Lite så fungerar många företag som på ett eller annat sätt framhävs i massmedia. Dom håller koll, dom är snabba på bytet när det fastnar i nätet så att dom kan pracka på oss sina produkter, så vi hejdlöst börjar konsumera och konsumera och konsumera.  

Jag hörde om en trädgård där en flicka sådde frön
Även om det liv hon gav ej gav henne någon lön
Hennes livs största bedrift var en solros blott
Och för solrosor har ingen applåder fått

Vidare funderade jag på dem som inte vandrar över lik, dem som tar hänsyn till sina medmänniskor. Jag kom och tänka på när jag och min vän Peder var ute på en promenad en gång och pratade om att åstadkomma saker i livet. Vi pratade om saker som att utveckla expertiser eller att bli känd. Men så sa Peder något klokt och det här är en slags summering av det hela; Vi kan lära oss att spela och sjunga och bli bäst i världen på det för att sedan stå på scenen och ta emot publikens stående ovationer, men bara för att vi skulle få stående ovationer, har vi då åstadkommit mer än mamman som viger sitt liv åt att fostra sina barn till goda människor? Hon fick aldrig några applåder. Hon blev aldrig bäst på det hon sysslade med, men hon blev en god mor och en god förebild. Hon blev som flickan som sådde frön, något hon gjorde för att skapa liv. Att det just blev en solros beror på att jag på tåget satt i närheten av en tjej som pratade med sin kompis i telefon och berättade att hon skulle tatuera in en solros på armen, detta för att solrosen är en stark blomma som kan växa sig stor, även i sin ensamhet. Genom att mamman (flickan) var en god mor gav det henne fantastiska barn (frön, solrosor) och kan det ens mätas med stående ovationer? 

Ingen hör, ingen ser
Ingen vill vara ute när det är kallt
Ingen hör, ingen ser
För bulldozrar och ångvältar ljuder överallt

Liksom spindlar alltid spridit hemsk fobi
Kan jag nu plötsligt se meningen i
All den girighet som människan inom sig väckt
För stoffet ger makt, och makten respekt

Uppmärksamhet, pengar och makt är ju något människan mer eller mindre okontrollerat trånar efter. Därför vandrar man över lik.

Den som har, han tar och tar igen
Maskinerna brummar fram i gryningen
Och när sedan vi vaknar, ögat skall skåda
En helt ny värld där spindelns makt skall råda


Men varför står en annan då bara bredvid och ser på? Vi sover sött i våra trygga vrår medan maskinerna belamrar jorden och bygger upp spindelns imperium. Man kan se det som bygget av en stad, där den vackra naturen byts mot grå betong... Vårt vackra inre ställs bakom en välpolerad yta, intellekt ställs bakom dumhet och vilja ställs bakom likgiltighet. Allt krossas under maskinerna och begravs under betongen.

Ingen hör, ingen ser
Ingen vill vara ute när det är kallt
Ingen hör, ingen ser
För bulldozrar och ångvältar ljuder överallt
Jag vill höra, jag vill se
Men spindeln är giftig och stark
Jag vill höra, jag vill se
Men jag rör mig på farlig mark

Hade jag bott i Liberia, Eritrea eller Somalia hade jag förmodligen suttit i ett ruttet fängelse vid det här laget. Jag har haft turen att få växa upp i ett land som Sverige där man får säga vad man tycker. På så sätt rör jag mig inte på den farligaste av marker men spindeln är i allra högsta grad giftig och stark.