jonaswendin

När jag flyttade till Linköping så var jag i stort behov av förändring i mitt liv. Inte för att det liv jag hade innan var värdelöst, utan snarare för att jag kände att lilla Arboga helt enkelt blivit på tok för litet för mig, så litet att jag inte längre fick plats med mig själv och mina tankar. Jag behövde nya perspektiv och nya utmaningar. Samtidigt väcktes en rädsla inom mig; inte en rädsla för förändring i sig och inte en rädsla för en helt ny plats, utan en rädsla för att, i ruset av alla nya intryck, glömma bort vad jag en gång stod för.

En vän till min far sa en gång att när man är ung så följer man hjärtat och när man blir äldre föjer man hjärnan. Jag vill här sudda ut den linje som skiljer dem åt och säga att hjärnan och hjärtat i själva verket är samma sak, för det finns inte en människa vars tankar och känslor inte styrs från hjärnan. Och här sågar jag en metafor, jag som annars älskar metaforer. Men det är inte metaforen i sig det är fel på, det är tanken om vad realism innebär som gör att det skevar. Att vara realistisk får innebörden att man gör bäst i att bara flyta med för att man ändå inte kan rädda alla vilsna själar. Herre Gud! Var är gråzonen? Jag vill kalla mig själv realist men jag vill också få människor att tänka och siktar jag mot stjärnorna kanske jag åtminstone hamnar på månen och det är värdefullt nog för mig för att vilja fortsätta... Idag ger jag er *trumvirvel* En och en!

Visst är livet underbart när man får börja om på nytt
När man sig får unna att strunta i det svunna
Lägga bakom sig tider som har flytt

Det var så vi kände då, när vi begav oss en gång
tillsammans så solida på gatorna vi strida
sjungandes på vår kampsång


Man kan i början av texten utläsa mina förhoppningar kring att flytta till en ny plats, träffa nya människor och hitta nya perspektiv på livet. Vidare använder jag mig av tre nyckelord som symboliserar den individuella, starka åsikten ("solida") och modet ("strida") att våga uttrycka sig ("kampsång").  


Och det hände då och då att rösten sprack
Men budskapet bestod, med stor portion mod
Visst borde man ha tack
För att ha visat sig lack
Men de omsjungna tog sitt pick o pack
Och liksom bara stack


Det finns dom som helst håller för öronen om den musik de hör inte är vacker. Då menar jag både symboliskt och bokstavligt talat. Men all musik är inte vacker och det är det jag vill säga med att "rösten sprack". Men bakom allt skrålande oväsen kan det finnas något vackert om man bara vill ta sig för att skrapa på ytan, för där kan finnas något ärligt och genuint som gör musiken vacker. Trots en "sprucken" röst och trots att alla håller för öronen så bör man inte därför sluta sjunga. Detta symboliserar åter igen modet att våga uttrycka sig och de som ynkryggar är dem som flyr fältet.   

En och en gick vi förlorade till kärleken
och fastnar man, kommer man då åter igen?
Vi föll offer för denna konformitet
Och håller vi kvar vid vårt ord är det ingen som vet


När jag först kom på tanken att skriva den här låten hade jag tänkt mig en mer narrativ struktur, där jag kunde ge lyssnaren en berättelse om ett kompisgäng som led fler och fler manfall, för varje år som gick. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt från början men jag vill att vi håller kvar vid den tanken. Detta är då refrängen i låten och jag tycker nog att den talar lite för sig själv. "Kärleken" är en symbol för det till synes vackra som kan blända våra ögon eller det "skev-realistiska" perspektivtagandet som jag beskrev precis i början av detta inlägg. Ger vi efter för omvärldens tryck att bara flyta med har vi också släppt på vårt ord (Om det finns ett ord att släppa på).

Sedan gick vi mot staden och kollade på allt kött
Folk så druckna, for runt som getingstuckna
Det var högljutt och blött

I dessa två verser blir jag än mer personlig. Pompa, ståt, glitter, glam, splitter, damm och en meningslös låt symboliserar kanske framför allt Melodifestivalen; ett fenomen som jag har väldigt svårt att förstå mig på och väldigt svårt att tycka om. Varför det är på det viset behöver jag nog ett separat blogginlägg för att förklara. I versen som följer efter det vill jag väcka den känsla man ibland kan känna när man befinner sig mitt i ett fylleslag och själv är nykter. Då menar jag inte känslan av utanförskap, utan den tragikomiska känslan av att alla tycks vara IQ-befriade. Med det i åtanke kan man fråga sig själv när man ska supa till; varför gör jag det här? Personligen festar jag gärna och dricker mig till då och då men när man ska behöva anses som tråkig för att man vill vara nykter en helg, då blir jag förbannad och ledsen över att folk inte är mer kreativa än så. 


Men sådant kan man annars uppleva på television
Så kåta så vilda, ja milda matilda
En falsk intention
Kollektiv desperation
En djävulsk kreation
Beroendets konstruktion


Men man behöver nödvändigtvis inte resa sig ur tv-soffan för att se andra människor supa sig redlösa och ha sex. Paradise Hotel är något jag avskyr mycket mer än Melodifestivalen. Men jag skulle inte bry mig hälften så mycket om folk inte tittade på det men tragiskt nog lockar det stor publik. Vill folk se det som underhållning får de väl göra det men det är för mig oförståeligt hur man kan välja att bryta ner sitt lilla intellekt istället för att utveckla det. 


En och en, gick vi förlorade till kärleken
och fastnar man, kommer man då åter igen?
Vi föll offer för denna konformitet
Och håller vi kvar vid vårt ord är det ingen som vet

Vi försökte ta striden i en moralisk lågkonjuktur
Visa sunt förnuft, men det är jävligt tufft
när det inte finns struktur

Kom Armageddon, gör slut på oss nån gång
Man kan inte längre nås, våra själar förgås
Ingen lyssnar till vår sång

Ja, jag vill våga påstå att vi befinner oss i en moralisk lågkonjuktur. Mycket har blivit bättre än det var förr har vi inte blivit lite väl avtrubbade? Det har liksom slagit över, det finns ingen balans, allt är svart eller vitt. Med Paradise Hotel i åtanke sa jag en gång; "Det spelar ingen roll om världen går under imorgon, det finns ändå inte en själ kvar". Även jag kan tycka att det kanske var lite väl drastiskt men jag var förbannad. Vad jag menar med "Kom Armageddon, gör slut på oss nån gång" är inte att jag vill att världen ska gå under, utan att jag så gärna vill se en stor förändring, ett paradigm-skifte.


Agnarna och vetet har nu sammanställts till ett
Det görs i en fabrik, som gör någon ruskigt rik
På det en fräsig etikett
En produkt, rätt o slätt
Konsumentens saftiga grillspätt
som dryper av fett


En och en gick vi förlorade till kärleken
Och fastnar man, kommer man då åter igen?
Nu står jag här ensam och skäller
Dom pekar och skrattar och påstår att jag gnäller
En och en matas vi med socker och fett
Och att andas är inte längre så lätt
Hur mycket ska man se att det förstör
Att vi matas och äter tills vi dör


När vi alla blivit gödda ska vi sedan in på slakt
Mitt egna kött och blod gör någon annan god
nog för att kunna plöja på i hejdlös takt


Eftersom att många människor är så avtrubbade och likgiltiga finns inte heller något intresse för att skilja agnarna från vetet i den massmediala informationsström som dagligen dränker oss i skit. Istället står vi med öppen käft och sväljer allt som kommer i vår väg. Detta gynnar de stora bolagen av olika slag och i sin tur eskalerar marknadsföringen och det blir allt svårare att stå emot den starka strömmen.