jonaswendin

Jag började för ett tag sen att fundera över tolerans och referensramar. Det hela började på en fest där jag, några vänner och några flyktigt bekanta satt och lyssnade på musik. De jag valt att kalla för flyktigt bekanta envisades med att referera till något då varje ny låt började. Detta uttryckte dem i kommentarer såsom: "Det här låter som något som skulle kunna spelas i en dålig porrfilm". Det var ingen som sa precis så, men ni förstår nog principen. Av detta drog jag slutsatsen att beroende på vilken livsstil man har så fastnar man lätt inom olika ramar av referenser; referensramar kort och gott. Man blir inskränkti den verklighet som känns trygg och bekant och faran med detta är att man, medvetet eller omedvetet, börjar förakta det som känns främmande. Spinner man vidare på denna tråd så kan man hamna i diskussioner rörande exempelvis politiska åsikter och sexualitet. Här börjar toleransen spela in. Trots svenskarnas blygsamma uppsyn, våra svårigheter för spontana möten och våra individualistiska livsåskådningar, så får man väl ändå säga att vi i Sverige har varit ganska bra på att hålla ett öppet sinne och tolerera andra kulturer och livsåskådningar. Eller så tror vi bara att vi är toleranta och öppna, fast vi egentligen bara är ute efter ett gott samvete. Hur det än är så tycker jag att vi svenskar, liksom de flesta andra länder i världen har mycket kvar att lära vad det gäller att vara öppna, toleranta och röra sig utanför ramarna. Det är precis vad min låt "Världen På En Tavla" handlar om.

Jag målar en tavla, en bild av vår jord
Men den saknar linjer och den saknar ord
Det är mest en massa färger som jag varsamt väljer
För att ge den liv, jag vill faktiskt ge den ett liv

Linjerna och orden är metaforer för riktlinjer och restriktioner. Det handlar om vår besatthet vid att placera människor och ting i olika fack. Det verkar finnas en rädsla för att ta varandra för dem man är, de mångsidiga och öppna personer man skulle kunna vara, och kanske är innerst inne. Jag är övertygad om att allt för många människor runt om i världen låter diverse kedjor i form av idéer om normer hålla dem tyglade och tysta med rädsla för att uttrycka något som kan uppfattas som "konstigt". 

Tycker du den skär sig mot tapeten?
Är den för långt från verkligheten?
Du kanske inte känner att du vet än?
Att du vet än...

Visst kan främmande företeelser tyckas svåra att acceptera, liksom den asymmetriska och färglada tavlan kanske känns opassande på en linjär, symmetrisk och steril vägg. Som en fläck av kaos mitt i det strukturerade rummet av trygghet och hemvävdhet. Men om man vill ta sig ur sin inskränkta vardag får man börja någonstans, sen är det upp till en själv vart man vill sätta gränsen för vad som känns okej eller inte, vad som känns nödvändigt eller inte och när man känner sig nöjd nog att dra sig tillbaka till "hemmet" och stabiliteten.

Se han som faller ner och sig slår
Så hårt mog gatan att han får blödande sår
Var det den hala isen, eller finanskrisen?
Nej, jag tror att han föll för att hans ben inte höll

Något människor också tycks vara besatta vid är att kunna förklara händelser och företeelser. Inget kan bara ske, allt måste ha en förklaring. Om det är ett korrekt sätt att resonera eller inte är det nog ingen som vet, men ibland kan jag undra varför man inte bara kan låta företeelser få ha sin naturliga gång. Vi är så besatta vid att kontrollera allt. Det är vad denna vers beskriver. Samtidigt är det också meningen att versen ska visa på skilda perspektiv och hur olika referensramar kan uttryckas i människors reproduktioner av händelser och upplevelser. Det är väl ganska självklart att alla människor uppfattar händelser och företeelser tämligen olika. Hur ska man då kunna sammanfatta alla dessa upplevelser och beskriva vad som faktiskt hände?

Ser du inte hur min tavla talar?
Hur den lyser upp i mörka salar
Trots att solen, den dalar
Trots att den dalar

Det är när man kan låta sig släppa sitt hårda grepp och våga att lämna ifrån sig kontrollen som man inser att det man sett som främmande och kanske skrämmande, är en del i en fantastisk mångfald. Liksom orden "mångkulturellt" och "pluralitiskt" på senare tid vuxit sig starka i Sverige. Dessa ord hörs oftast i samband med att man talar om invandring och har en övervägande positiv klang. Ett mångkulturellt samhälle ses ofta som något
att eftersträva.  

Du äter ditt gift och sedan din nästa
Du äter upp skit, ja, du äter det mesta
Så som svarta gamar med rostiga ramar
Men mot mina färger, du dig envetet värjer

Problematiken med tolerans är att avgöra vad som är kvalité eller inte. Jag är inte på något sätt berättigad att avgöra vad som borde ses som livskvalité eller inte, men jag har starka åsikter och jag tror själv att det också är bra sådana. I denna vers ifrågasätter jag, som i så väldigt många av mina andra låtar, än en gång, likgiltigheten. Trots att man bör vara öppensinnad så ska man inte glömma att fortsätta ifrågasätta. Gamar kan ses som ett djur som lever på andras olycka. De kan kanske inte rå för det själva, men jag tyckte det var en bra metafor. Det finns människor som låter sin öppensinnighet och tolerans bli till något destruktivt. De låter sig matas med skeva verkligheter och vanföreställningar. Det är då ramarna "rostar". Detta är en effekt av likgiltighet. Det gäller att hitta balans mellan att acceptera och att ifrågasätta. I slutändan handlar det om att inte avvisa varandra, utan att inse att alla uppfattar världen olika, alla ser världen ur sitt egna, unika, perspektiv.

Tycker du den skär sig mot tapeten?
Är den för långt från verkligheten?
Du kanske inte känner att du vet än?
Att du vet än...

Efter denna refräng fortsätter låten i en tonartshöjning, men eftersom den som skulle följt här nedan, den sista refrängen inte är med på youtube-klippet och eftersom texten till låten försvann när min dator kraschade så är inte den sista delen av texten med. Det är inte nödvändigt heller, för jag har ju redan kommit till slutsatsen...

Här har ni låten:

Världen på en tavla