Vårt Hus
En dag när jag var så där fruktansvärt uttråkad som man är ibland, när tristessen flåsade mig i nacken, bestämde jag mig för att ta en promenad. Jag passade under min promenad på att höra av mig till några vänner och bekanta i hopp om att finna någon tillfredsställande aktivitet till kvällen. I ett virrvarr av sms dök frågan upp; "Vad har du för planer för idag då?", varpå jag svarade något i stil med; "Jag vet inte... Jag är helt planlös och i behov av en planlösning". Fyndigt värre, tänkte jag och log för mig själv. Ögonblicket senare slog en kreativitetens blixt ner i mitt tankecentrum och jag började författa på min mobil; "Låt oss bygga en våning i vårt våningslösa hus, med den bästa av planlösningar..." och så vidare. Efter detta bar stegen hemåt och författandet fortsatte vid min dator. Detta resulterade så småningom i låten "Vårt Hus", som handlar om att i inskränkthet och ovanemönster hitta en vilja att utvecklas och ta sig vidare i livet. Vidare presentation behövs inte, utan här kommer den;
I vårt hus tar vi dagen som den kommer
I vårt hus kan vi hitta ro
I vårt hus sjunger vi bara egna sånger
Men i vårt hus vill ingen bo
I de flesta fall tycker jag att det är positivt att kunna ta dagen som den kommer, det känns liksom fritt och obundet. Men att ta dagen som den kommer kan också vara en produkt av likgiltighet. Det kanske inte är så positivt längre, när man sover bort halva dagen för att sedan gå upp och spela något slags dataspel eller äta nudlar framför MTV. När jag skriver "hitta ro" så åsyftar detta inte den sinnesfrid man kanske först kommer att tänka på, utan snarare avtrubbade känslor; att det känns okej att sova bort hela dagen, för att det blivit en vana.
Att sjunga egna sånger syftar i sin tur på inskränktheten och isolationen från omvärlden. Insikten att ingen vill bo i huset indikerar samtidigt att någonting kanske inte stämmer. Kanske man hela tiden känner sig isolerad och inskränkt i sina egna vanor och tankemönster.
I vårt hus har vi aldrig några gäster
I vårt hus är det mörkt och svalt
I vårt hus ljuder knappast några fester
I vårt hus är golvet kalt
Ovanstående fyra rader talar väl för sig själva. Det är händelselöst och liksom stillastående. Inga gäster = isolation, mörkt och svalt = stillastående, känslolöst, inga fester = inget värt att fira, ingen glädje, kalt golv = inget behov av estetik eller känslouttryck.
Låt oss bygga en våning i vårt våningslösa hus
Med den bästa av planlösningar
Med fönster mot havet så man kan höra dess brus
Som släpper in ljus
Här i vårt hus
Sen är allting som det ska
Sen känns allting som det ska
Så kommer då den så oerhört fyndiga refrängen. Jag tycker nog att även den talar ganska mycket för sig själv. Här kommer viljan att utvecklas och viljan att ta tag i sitt liv, att göra upp en plan, en planlösning. Fönstret mot havet är en metafor för kontakt med omvärlden, likaså ljuset som släpps in. Det kan ses som social interaktion. Men detta är blott en vision så långt in i låten.
I vårt hus faller vi lätt för begären
I vårt hus har vi ovanor
I vårt hus blundar vi för besvären
Och vandrar i bohemiska banor
I vårt hus sover vi mest hela dagen
I vårt hus finns damm och lort
Med stripor i håret och med dregel på kragen
Ser vi hur ingenting blir gjort
Dreggel på kragen kan ses som en metafor för likgiltighet och tafatthet. Man låter liksom salivet rinna ur mungipan utan att reflektera över vad som händer, att det går utför.
Låt oss bygga en våning i vårt våningslösa hus
Låt oss skapa en viss symmetri
Med dörren mot öster och gryningssolens ljus
Låt den skina in
Här i vårt hus
Sen är allting som det ska
Sen känns allting som det ska
Hur som helst, det blir bra
Hur som helst, det hoppas jag
Symmetri i den här refrängen står för ordning och struktur. Gryningssolen står för en nystart, att vilja se en förändring. Och med "det hoppas jag" menas att man kan ha som mål att försöka göra någonting, att väcka en vilja inom sig själv. Man behöver inte nödvändigtvis ha bestämt sig exakt vilken riktning man vill att livet ska ta, utan man kan söka sig fram. Huvudsaken är att man inte står still.
"Vårt Hus"
Än i tidens nöd
Efterdyningarna av en fruktansvärd dödsolycka har mer eller mindre lamslagit den lilla gudsförgätna staden Arboga. Jag kände inte personen som dog personligen men många i min bekantskapskrets gjorde det och när så döden kryper så nära inpå så kan man inte undgå att påverkas. Frågan "hur glömmer man?" dök upp i mitt huvud. Man glömmer förmodligen aldrig men förr eller senare är det ändå dags att ta steget och gå vidare. Så, hur gör man då? Jag skulle tro att, på vilket sätt man bearbetar sin sorg och gräver sig ur sin grop, varierar mycket från person till person. Hur som helst så dök det upp ett par rader i mitt huvud när jag ägnade mina tankar åt detta. Jag skrev ner dem, inte i syfte att pracka på någon mina filosofier, utan helt enkelt för att jag bara var tvungen att skriva ner dem. Jag lämnar texten, eller dikten, eller vad vi än vill kalla den, öppen för tolkningar. Än i tidens nöd.
Under solens fall mot skymningens kall
bland ängar så ljuva, växer en tuva
och tuvan den skälper och ingenting hjälper
mot min bakåtsträvan av bön och bävan.
Där jag handfallen gapar stryker tiden och lapar
det som ligger mig för, allt jag ser och hör.
Slocknar min livstörst, hinner tiden först
då brinner jag ut och mitt liv är slut.
Så i den sorg som följer där tiden sköljer
och lämnar sin bikt, en kalldusch av insikt;
där ska jag orka att tårarna torka
och växa mig stark ur köldslagen mark.
För vad som än försvinner, i gädjen vinner
och blir till livets bröd, än i smärta och död,
än i tidens nöd.