Än i tidens nöd
Efterdyningarna av en fruktansvärd dödsolycka har mer eller mindre lamslagit den lilla gudsförgätna staden Arboga. Jag kände inte personen som dog personligen men många i min bekantskapskrets gjorde det och när så döden kryper så nära inpå så kan man inte undgå att påverkas. Frågan "hur glömmer man?" dök upp i mitt huvud. Man glömmer förmodligen aldrig men förr eller senare är det ändå dags att ta steget och gå vidare. Så, hur gör man då? Jag skulle tro att, på vilket sätt man bearbetar sin sorg och gräver sig ur sin grop, varierar mycket från person till person. Hur som helst så dök det upp ett par rader i mitt huvud när jag ägnade mina tankar åt detta. Jag skrev ner dem, inte i syfte att pracka på någon mina filosofier, utan helt enkelt för att jag bara var tvungen att skriva ner dem. Jag lämnar texten, eller dikten, eller vad vi än vill kalla den, öppen för tolkningar. Än i tidens nöd.
Under solens fall mot skymningens kall
bland ängar så ljuva, växer en tuva
och tuvan den skälper och ingenting hjälper
mot min bakåtsträvan av bön och bävan.
Där jag handfallen gapar stryker tiden och lapar
det som ligger mig för, allt jag ser och hör.
Slocknar min livstörst, hinner tiden först
då brinner jag ut och mitt liv är slut.
Så i den sorg som följer där tiden sköljer
och lämnar sin bikt, en kalldusch av insikt;
där ska jag orka att tårarna torka
och växa mig stark ur köldslagen mark.
För vad som än försvinner, i gädjen vinner
och blir till livets bröd, än i smärta och död,
än i tidens nöd.
