Jag var ute och gick med hunden en dag i december 2008 och funderade över komersiella jippon såsom melodifestivalen och idol och all hysteri omkring dem. Från ingenstans dök följande mening upp i mitt huvud; "Ett skrålande spektakel, en plagierad melodi, bomber och kanoner, pyromanonani". Utifrån denna mening började jag skriva en låt, en låt om den mäktige Frestaren. I bibeln kallas djävulen ibland för frestaren. I min låt "Frestaren" så är denna frestare symbolen för dels massmedia, men också för den kortsiktiga och menlösa lyckan och kanske framförallt för likgiltigheten. Liksom djävulen i bibeln ville locka vilsna själar till sig med sina till synes generösa och nästan oemotståndliga förslag så vill den frestare jag sjunger om parasitera och livnära sig på vilsna människors sökande efter lycka. Med inspiration från Idol och Melodifestivalen skrev jag första versen som vill berätta hur musikindustrin avsiktligt griper ord och toner ur luften för att skapa känslor de kan tjäna pengar på. Tanken bakom dessa kommersiella skivbolagens låtar kommer sällan från verkliga känslor, från upplevda händelser eller från visioner om en bättre värld, utan från viljan att tjäna pengar. I och med detta dör själen i musiken ut. Men folket står utanför och ingen vet vad eller vem som dör...


Ingen ser vad vi gör
Folket står utanför
Ingen vet vem som dör
Folket står utanför


Det finns en skrämmande brist på medvetenhet i dagens samhälle. Likgiltgheten är så utbredd att folk låter sig matas med vilken skit som helst utan att stanna upp och reflektera. I sin tur växer sig stora bolag starka, så starka att de så småningom har makten att likt ångvältar mangla varenda människa som står i deras väg.


Ett skrålande spektakel, en plagierad melodi
Bomber och kanoner, pyromanonani
Poesi om en kärlek, man aldrig har känt
Historier om saker som aldrig har hänt
För ord köps för pengar och så även musik
Det blandas till en smet av lättsmält lyrik
Dreglet börjar rinna och drömmar får liv
Drömmar som i nästa stund styckas med kniv
Men vi stänger våra sinnen och dödar lite tid
Och allt annat går obemärkt förbi strax bredvid


Jag tycker nog denna del av texten talar väldigt mycket för sig själv; dels tar den upp det jag skrev som inledande text i det här inlägget men även hur människor väljer att stänga sina sinnen för att så småningom bli totalt avtrubbade och likgiltiga. Att jag sätter mig på tvären när det kommer till fenomen som Idol och Melodifestivalen beror mycket på mina högst personliga värderingar, men jag står inte utan argument. 


Men nu är han här igen
Den mäktige frestaren
Och folket bönar och ber
Och fördömer den smärta han ger
Det vet vi ej om
Vi som är dom


Så kommer huvudpersonen, Frestaren in i bilden. I denna första refräng får Frestaren symbolisera fenomen såsom massmedia och stora produktionsbolag som lever på människornas dumhet. I strömmen av alla miljontals bilder som förskönar verkligheten så börjar människor känna sig otillräckliga; man känner sig inte vacker, man vill bli framgångsrik, tjäna pengar och man vill bli hyllad och sedd. Plötsligt står man där med ouppnåeliga krav på sig själv och fördömer smärtan, smärtan som Frestaren ger. Men det vet vi ej om, vi som är dom. De två sista raderna i refrängen visar hur vi alla mer eller mindre bidrar till denna fasansfulla utveckling. Men så starkt som massmedia är idag så skulle man behöva bo isolerat, någonstans ute i ödemarken för att inte bidra.


Jag vill slippa va mig
Jag vill vara som dig
Inget känns helt okej
Jag vill vara som dig


Effekten av alla omöjliga krav som ställs på en blir att man inte längre vill vara sig själv. Man vill vara den som kan älskas mest av flest. Men vad människor inte inser är vad det innebär att bli älskad. Ska man behöva ändra sig själv för att vara värd att bli älskad?


Livet känns snustorrt och som stöpt i en form
Han söker en livsstil, bättre ju mer abnorm
Och hon drömmer om skönheten, hennes idol
Och om hur valmöjligheterna serveras i en skål
Framtiden är svår, låt oss vila ett slag
Genom att förgifta oss och vara galna ett tag
Och grodorna hoppar från tunga till tunga
Grodor från ditt hjärta som fängslats i din lunga
Annars är tystnad en del av vår stil
Tills någon skjuter ner tankebubblan med pil


De som kanske faller allra hårdast är ungdomarna, de som är vilsna i sin egen identitet och som fortfarande befinner sig i ett stadie där de ska formas för resten av sina liv. Han söker en abnorm livsstil som kan ge honom den lycka han inte lyckats finna ännu och hon vill bli vacker och helst slippa tänka, utan bara flyta med och få världen lagd framför sina fötter. Men sökandet blir tröttsamt och verklighetsflykten är ett faktum. Ungdomen super tills käften börjar glappa om känslor som gömmer sig djupt där inne i den vilsna själen. Plötsligt har man blottat sitt innersta totalt och kanske sagt ett och annat man inte borde ha sagt och ja... ni vet nog själva hur det är. Men för att dessa tankar som gömmer sig så djupt där inne ska komma till ytan i nyktert tillstånd behövs det någon som faktiskt angriper tystnaden, någon som kan väcka tankarna till liv igen, någon som kan komma och sätta sig emot de rutiner vi förnöjsamt, tyst, blint och utan eftertanke följer; det som ofta kallas "normalt".


Men nu är han här igen
Den mäktige frestaren
Och folket bönar och ber
Och fördömer den smärta han ger
Men det vet vi ej om
Vi som är dom


Älskade vän, dina tårar har ej torkat än
Frestaren vill bara strö salt i såren
Men var och en hittar nog hem
Men var och en hittar nog hem


Här kommer en strimma av hopp in i texten, hopp om att de flesta människor trots allt kommer kunna slita sig från likgiltighetens bojor till slut; att var och en ska hitta hem, hitta sin egna identitet och inte längre vara försöka vara en spegelbild av skönheten. 


Frestarens grepp hårdnar allt mer
Men vi sliter för att komma loss
Och är vi allt för likgiltiga
Då förgör han oss!


Tänk om
Tänk om


Stå inte bara där och se på
Känn ingen empati för denna tyrann
Tillsammans slår vi honom lätt
Vi måste hjälpa varann


Tänk om
Tänk om


I slutet av låten tar hoppet över och förbyter den ilskna och uppgivna tonen som tidigare präglat låten till något mer i stil med en kampsång. Vågar vi alla tänka om, stå upp mot frestaren och inte låta oss mosas av frestarens grepp så kan vi förhindra att fler faller offer för likgiltigheten och den kortsiktiga lyckan.

En helt vanlig vardagseftermiddag någon gång runt 2007-2008 satt jag på bussen från Köping till Arboga och smyglyssnade på människor som konverserade runt omkring mig. Jag gick under den här tiden på Ullvigymnasiet i Köping och var på väg hem till det röda huset med vita knutar på Västra Ladubacksgatan 13, mitt föräldrahem. I suset och bruset av högljutt konverserande ungdomar lyckades jag urskilja många intet talande meningar. Jag kom på mig själv med att sitta och störa mig på vilka oerhört banala samtalsämnen som dominerade konversationerna. Jag störde mig på hur människor försökte klämma in företeelser inom sina minst sagt märkliga referensramar. Jag störde mig på hur intelligensbefriade majoriteten av bussresenärerna tycktes vara. Men ögonblicket senare upptäckte jag den barriär av fördommande tankar jag byggt upp som en mur runt mig själv. Det var som att jag satt i en bubbla och tittade ut på människorna omkring mig som i sin tur skrattade och härjade och tycktes vara nöjda med livet precis som det var. Jag var ensam och irriterad, dom var tillsammans och dom var glada. Detta inspirerade mig till att skriva låten "Depth Perception".

Depth Perception handlar om en konstnär som tycker sig ha nått djupa insikter om saker och ting i livet och vill förmedla sina tankar och känslor till människor omkring sig. I sitt försök att frälsa sina medmänniskor från dumhetens bojor och kedjor så börjar han tvivla på sig själv och undra om han varit för cynisk och underskattat sin omgivning. Han inser att han måste hitta en balans i sin interaktion med andra människor för att inte bli fördömande och i sin tur ensam kvar med sina åsikter.

Depth Perception handlar på många sätt om mig själv men den är framförallt en metafor för vad som rörde sig inuti mitt huvud den där eftermiddagen på bussen. Det som gör den unik bland mina andra samhälls- och folkkritiska låtar är att den visar en tveksamhet. Det handlar inte om att jag tvekar på det jag tror på, utan snarare att jag vill vara öppen och låta andra människor påverka mig i den mån att jag kan se saker ur nya perspektiv. Låten symboliserar också det faktum att det är i interaktionen med andra människor som jag definieras som människa och det är i samspel med andra min intelligens och förmåga att använda den definieras.



I won't fall asleep 
'Cause tomorrow it will be gone
I need to paint the sheets
No tomorrow until I'm done
I'll do this better all alone


I inledningen av låten vaknar konstnären till mitt i natten och har en idé. Han måste måla upp den bild han har fått av nattens drömmar omedelbart för annars kommer han ha glömt den när han vaknar nästa morgon. Han påstår sig även göra det bäst själv. Här föreställer jag mig att han sover i samma rum som någon, sin fru eller en vän. Denna del av låten symboliserar det höga självförtroendet hos personen. Hans tro på sin egen förmåga och sina idéer driver honom dygnet runt och han stänger ute sin fru/vän för att han tror inte någon annan förstår vad han sysslar med. 


Your American dream 
Will be forgotten in the end
Come and see the berries
Beside the path, my dear friend
We are young and we'll be heaven send

Den amerikanska drömmen symboliserar det ytliga och materiella. Det symboliserar pengar, skönhet och framgång. Konstnären menar här att det finns annat i livet som betyder så mycket mer än den att den amerikanska drömmen uppfylls. "Come and see the berries beside the path..." syftar på de ädla företeelser man missar om man går längs livets stig med blicken framåt, vandrandes över lik och håller huvudet högt, utan att någonsin se sig omkring. "We'll be heaven send" symboliserar konstnärens tro på att han kan frälsa sin omgivning från det icke-beständiga.


Who lives in vein?
Who can play it cool?
Who likes to drown in a dirty pool?
Life's not a dream
Life's not a movie that you can watch on your TV

Konstnären frågar sin omgivning; Vem som lever i onödan och vem som kan vara lugn. Han menar sedan att ens sätt att leva påverkar hur man sedan dör. "...drown in a dirty pool" syftar på att den som "smutsar ner" sitt liv genom ogenomtänkta och kortsiktiga beslut en dag ska drukna i smutsen. Livet är ingen dröm och livet är ingen film du kan se på din TV, med andra ord, det är inte så enkelt att allt man behöver göra är att bara flyta med. 


As it seems to me
There's a wonder going down
No one really cares
It's a blunder from town to town
"Things" won't matter when it all comes around

Här har jag låtit mig blivit kraftigt inspirerad av Porcupine Tree's låt "Sound of Muzak", i vilken refrängen går som följer; "One of the wonders of the world is going down, going down now. It's one of the blunders of the world that no one cares, no one cares now". Just den låten handlar om musikindustrin och hur den förstör det magiska, själsliga och äkta hos musiken, något som jag själv tagit upp i flera av mina låtar. Här talar konstnären om allt konsten innefattar, vilket även är musik, och hur industrialisering av konsten gör den mer till ett marknadsobjekt än något vackert och nyskapande. 


Have you seen the red horizon?
Do you recognize when beauty touch your eyes?
Take a deep breath
It's time to review your inner self


Här förtydligar konstnären det han menar ytterligare. Vad är egentligen sann skönhet och vad är egentligen värt att lägga tid och energi på? Varför skapa en industri som förskönas för att skapa känslor man kan tjäna pengar på när skönhet redan finns i naturen, i det beständiga. Detta glömmer man allt för ofta bort. Så ta ett djupt andetag och leta inom dig själv... 


How I wish that you were here
To help me to see things clear
How I wish you could be near me
I would reduce your deepest fear
Would you trust me?

I've got depth perception
How about you, how about you?
I really seems too obvious
To deny it's true, to deny it's true
That I want to be someone like you


Konstnären inser att han kanske sett ner på sin omgivning, att han kanske dömt alldeles för mycket. Bakom sina barriärer saknar han sällskap och människor som kan definiera den han är. Lite som jag kände mig i min bubbla på bussen. Gemenskapen och skratten fanns inte i min bubbla just då. "I would reduce your deepest fear, would you trust me?", vems rädsla skulle jag reducera och vem skulle lita på mig? Att bara sitta och tänka kommer man inte långt på om man vill uppnå en förändring. Jag har förmågan att se djupet, jag har depth perception, men jag ville skratta och känna att det inte fanns så mycket att störa sig på i livet. 

 
Depth Perception: http://www.youtube.com/watch?v=EYLEn8GR2eg