Idag tänkte jag bjuda på en mer filosofisk sida av mig själv:

Ibland när man far land och rike runt för att hälsa på gamla vänner kan man komma till insikten att ekonomin fått lida svåra förluster av allt flängande och farande... ekonomin får lida svåra förluster, men å andra sidan har man investerat i något ovärderligt. Jag hade inte råd att köpa en fet flatscreen den här månaden heller men jag hade jävligt kul ändå. Jag har inte tänkt tanken att köpa en fet flatscreen men...you see my point.

Jag tycker det är synd att vi byggt ett levnadssystem på papperslappar och blivit så beroende av det, för det spelar ingen roll vilken dödsviktig fråga man än diskuterar, pengar är likförbannat alltid en aspekt att räkna med. Följande låttext handlar inte just om pengar utan om att förlita sig på det materiella. Jag fick inspiration till att skriva denna låten när jag för första gången såg tavlan "The Persistence of Memory" av Salvador Dalí. Den ifrågasätter människans kreationer, inklusive en av våra mest abstrakta uppfinningar; tiden. Den föreställer smältande klockor som befinner sig i ett landskap av berg och hav. Havet är målat som något som liknar ett betongblock för att visa hur naturens krafter och skapelser är de som är verkligt solida. Har ni inte sett tavlan så googla på namnet. Här kommer texten, döpt efter namnet på den berömda tavlan; The Persistence of Memory. Det materiella förgås men det själsliga och det naturliga består.

The engine died on the road
You couldn't reach your goal
The boat sank into the sea
You struggled and tried to breathe


Den människa som låter sig föras fram av en motor på livets väg kommer inte fram. Likaså kan vi inte bemästra havets vågor ens med den största av båtar.

I'll remember you, as I'll remember the trees
When the world goes down in thousand degrees

Om så en undergång skulle vara oss nära så vet vi att allt vi kan göra är att minnas, för när vi möter vår undergång får vi inte med oss våra kameror till himmelen.

My engine died on the road
I couldn't reach my goal
I put faith upon things that wouldn't last
While time was running too fast

Här ser vi en människa som trodde på tingen och än mer tydligt är det att han trodde på tiden, att den gick för fort. Men det var i själva verket hans skeva tro som ledde honom vilse.

I'll remember you, as I'll remember the trees
When the world goes down in thousand degrees

Mmm mmm mmm...

A flower grows up from the ashes
A flower of life from the sun
We are a part of the buried
For both new lives has begun


Men om jorden skulle gå under så finns solen kvar och kan återuppliva det som är av naturen. Och kan återuppstå med insikten att det enda vi egentligen har är oss själva, naturen, våra minnen och vår själ. Både blomman och människan reser sig ur askan och ser en ny värld växa fram.


We remember the world, remember it all
We admire the strong that didn't fall
That didn't fall...

När jag flyttade till Linköping så var jag i stort behov av förändring i mitt liv. Inte för att det liv jag hade innan var värdelöst, utan snarare för att jag kände att lilla Arboga helt enkelt blivit på tok för litet för mig, så litet att jag inte längre fick plats med mig själv och mina tankar. Jag behövde nya perspektiv och nya utmaningar. Samtidigt väcktes en rädsla inom mig; inte en rädsla för förändring i sig och inte en rädsla för en helt ny plats, utan en rädsla för att, i ruset av alla nya intryck, glömma bort vad jag en gång stod för.

En vän till min far sa en gång att när man är ung så följer man hjärtat och när man blir äldre föjer man hjärnan. Jag vill här sudda ut den linje som skiljer dem åt och säga att hjärnan och hjärtat i själva verket är samma sak, för det finns inte en människa vars tankar och känslor inte styrs från hjärnan. Och här sågar jag en metafor, jag som annars älskar metaforer. Men det är inte metaforen i sig det är fel på, det är tanken om vad realism innebär som gör att det skevar. Att vara realistisk får innebörden att man gör bäst i att bara flyta med för att man ändå inte kan rädda alla vilsna själar. Herre Gud! Var är gråzonen? Jag vill kalla mig själv realist men jag vill också få människor att tänka och siktar jag mot stjärnorna kanske jag åtminstone hamnar på månen och det är värdefullt nog för mig för att vilja fortsätta... Idag ger jag er *trumvirvel* En och en!

Visst är livet underbart när man får börja om på nytt
När man sig får unna att strunta i det svunna
Lägga bakom sig tider som har flytt

Det var så vi kände då, när vi begav oss en gång
tillsammans så solida på gatorna vi strida
sjungandes på vår kampsång


Man kan i början av texten utläsa mina förhoppningar kring att flytta till en ny plats, träffa nya människor och hitta nya perspektiv på livet. Vidare använder jag mig av tre nyckelord som symboliserar den individuella, starka åsikten ("solida") och modet ("strida") att våga uttrycka sig ("kampsång").  


Och det hände då och då att rösten sprack
Men budskapet bestod, med stor portion mod
Visst borde man ha tack
För att ha visat sig lack
Men de omsjungna tog sitt pick o pack
Och liksom bara stack


Det finns dom som helst håller för öronen om den musik de hör inte är vacker. Då menar jag både symboliskt och bokstavligt talat. Men all musik är inte vacker och det är det jag vill säga med att "rösten sprack". Men bakom allt skrålande oväsen kan det finnas något vackert om man bara vill ta sig för att skrapa på ytan, för där kan finnas något ärligt och genuint som gör musiken vacker. Trots en "sprucken" röst och trots att alla håller för öronen så bör man inte därför sluta sjunga. Detta symboliserar åter igen modet att våga uttrycka sig och de som ynkryggar är dem som flyr fältet.   

En och en gick vi förlorade till kärleken
och fastnar man, kommer man då åter igen?
Vi föll offer för denna konformitet
Och håller vi kvar vid vårt ord är det ingen som vet


När jag först kom på tanken att skriva den här låten hade jag tänkt mig en mer narrativ struktur, där jag kunde ge lyssnaren en berättelse om ett kompisgäng som led fler och fler manfall, för varje år som gick. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt från början men jag vill att vi håller kvar vid den tanken. Detta är då refrängen i låten och jag tycker nog att den talar lite för sig själv. "Kärleken" är en symbol för det till synes vackra som kan blända våra ögon eller det "skev-realistiska" perspektivtagandet som jag beskrev precis i början av detta inlägg. Ger vi efter för omvärldens tryck att bara flyta med har vi också släppt på vårt ord (Om det finns ett ord att släppa på).

Jag minns hur vi skrattade åt all pompa och ståt
Glitter och glam, splitter och damm
i en meningslös låt

Sedan gick vi mot staden och kollade på allt kött
Folk så druckna, for runt som getingstuckna
Det var högljutt och blött

I dessa två verser blir jag än mer personlig. Pompa, ståt, glitter, glam, splitter, damm och en meningslös låt symboliserar kanske framför allt Melodifestivalen; ett fenomen som jag har väldigt svårt att förstå mig på och väldigt svårt att tycka om. Varför det är på det viset behöver jag nog ett separat blogginlägg för att förklara. I versen som följer efter det vill jag väcka den känsla man ibland kan känna när man befinner sig mitt i ett fylleslag och själv är nykter. Då menar jag inte känslan av utanförskap, utan den tragikomiska känslan av att alla tycks vara IQ-befriade. Med det i åtanke kan man fråga sig själv när man ska supa till; varför gör jag det här? Personligen festar jag gärna och dricker mig till då och då men när man ska behöva anses som tråkig för att man vill vara nykter en helg, då blir jag förbannad och ledsen över att folk inte är mer kreativa än så. 


Men sådant kan man annars uppleva på television
Så kåta så vilda, ja milda matilda
En falsk intention
Kollektiv desperation
En djävulsk kreation
Beroendets konstruktion


Men man behöver nödvändigtvis inte resa sig ur tv-soffan för att se andra människor supa sig redlösa och ha sex. Paradise Hotel är något jag avskyr mycket mer än Melodifestivalen. Men jag skulle inte bry mig hälften så mycket om folk inte tittade på det men tragiskt nog lockar det stor publik. Vill folk se det som underhållning får de väl göra det men det är för mig oförståeligt hur man kan välja att bryta ner sitt lilla intellekt istället för att utveckla det. 


En och en, gick vi förlorade till kärleken
och fastnar man, kommer man då åter igen?
Vi föll offer för denna konformitet
Och håller vi kvar vid vårt ord är det ingen som vet

Vi försökte ta striden i en moralisk lågkonjuktur
Visa sunt förnuft, men det är jävligt tufft
när det inte finns struktur

Kom Armageddon, gör slut på oss nån gång
Man kan inte längre nås, våra själar förgås
Ingen lyssnar till vår sång

Ja, jag vill våga påstå att vi befinner oss i en moralisk lågkonjuktur. Mycket har blivit bättre än det var förr har vi inte blivit lite väl avtrubbade? Det har liksom slagit över, det finns ingen balans, allt är svart eller vitt. Med Paradise Hotel i åtanke sa jag en gång; "Det spelar ingen roll om världen går under imorgon, det finns ändå inte en själ kvar". Även jag kan tycka att det kanske var lite väl drastiskt men jag var förbannad. Vad jag menar med "Kom Armageddon, gör slut på oss nån gång" är inte att jag vill att världen ska gå under, utan att jag så gärna vill se en stor förändring, ett paradigm-skifte.


Agnarna och vetet har nu sammanställts till ett
Det görs i en fabrik, som gör någon ruskigt rik
På det en fräsig etikett
En produkt, rätt o slätt
Konsumentens saftiga grillspätt
som dryper av fett


En och en gick vi förlorade till kärleken
Och fastnar man, kommer man då åter igen?
Nu står jag här ensam och skäller
Dom pekar och skrattar och påstår att jag gnäller
En och en matas vi med socker och fett
Och att andas är inte längre så lätt
Hur mycket ska man se att det förstör
Att vi matas och äter tills vi dör


När vi alla blivit gödda ska vi sedan in på slakt
Mitt egna kött och blod gör någon annan god
nog för att kunna plöja på i hejdlös takt


Eftersom att många människor är så avtrubbade och likgiltiga finns inte heller något intresse för att skilja agnarna från vetet i den massmediala informationsström som dagligen dränker oss i skit. Istället står vi med öppen käft och sväljer allt som kommer i vår väg. Detta gynnar de stora bolagen av olika slag och i sin tur eskalerar marknadsföringen och det blir allt svårare att stå emot den starka strömmen.

 

 

    

En dag i januari när jag satt på tåget från Arboga till Linköping passade jag på att ta vara på tiden genom att skriva en låttext. Texten saknar fortfarande musik men jag planerar att tonsätta den någon gång i framtiden. Låten handlar om oss stackars idealister som slåss mot den massmediala informationsström som sköljer över oss med stinkande sörja. Den handlar om industrialiserandet av ädla ting, girighet, makt och om att stå i skuggan av manipulativa människor som samlas i sina bubblor och tror sig veta bättre än alla andra. Och nog vet dom alltid, dom vet hur man skapar pengar.  

Liksom jag aldrig riktigt förstått naturens tyranni
Kan jag inte heller se meningen i
Att vandra över lik och klättra till en topp
Där alla kan se mig, men ej mitt livsförlopp
 
Dagens samhälle fungerar ju lite som så; att man klarar sig bäst om man bara skiter i alla andra och håller huvudet högt. Om man är beredd att kliva över lik helt enkelt. Sedan står man där på toppen av sin karriär och tar emot publikens jubel, och inte en jävel bryr sig om hur man egentligen hamnade där. Har ser man en skymt av något som ofta återkommer i mina låttexter och som jag så innerligt avskyr - nämligen likgiltighet.

Men spindeln i nätet, hon har trådar många
Och gift att spruta in när nätet byten fånga
Mitt livs största bedrift är en tanke blott
Och för tankar har ingen applåder fått

Spindeln i nätet får symbolisera dem som sitter vid makten, dem som sitter inne på ett fett kapital och är goda nog att sluka alla som kommer i deras väg. Något jag ofta själv upprörs över är hur musikindustrin idag bryr sig mer om potentiella guldgruvor än om musiken i sig. Kvalitén och äktheten får stå i skuggan av det välpolerade och lättsmälta. Man skriver 1000 låtar som låter likadant, ger dem ett varsitt namn och sedan fördelar man dem på diverse ögongodisar till artister, eller ska vi kalla dem produkter? Och vips så drar musikindustrin in storkovan. Men stackars den som försöker göra något intellektuellt och originellt, då är dom direkt där och petar och tvingar en att "slipa" sina verk så att de passar i ramen för vad som är allmängiltigt. Man ska kunna klappa händerna i takt, sjunga med och helst ska det gå över snabbt som sjutton så ingen hinner tröttna. Och där står idealisten och förblir utan applåder, för att det han skapade gick inte att klappa i takt till. Nej, jag är inte bitter, inte alls.

Ingen hör, ingen ser
Ingen vill vara ute när det är kallt
Ingen hör, ingen ser
För bulldozrar och ångvältar ljuder överallt

Ingen hör och ingen ser. Varför? Jo, för att man vill inte höra eller se, man vill bara flyta med. Det finns inget intresse att försöka skilja agnarna från vetet eller att lägga sig i de stora bolagens skumma affärer. Folk låter bulldozrarna och ångvältarna köra över dem, det blir liksom lättast så... det kräver ingen ansträngning att bara hålla käften. Once again; LIKGILTIGHET!

Se så vackert fjärilen prövar sina vingar
När då plötsligt vindens fläkt fjärilen tvingar
Fast i spindelns nät, snart ock injecerad
Sista vingen slutat slå, invirad och paralyserad

Har jag nämnt att jag har spindelfobi? Så är det i alla fall och det var därför ganska självklart att göra spindeln till en symbol för det jag föraktar. Spindeln har också ca 8 ögon, 8 ben och förmågan att spinna nät, vilket gör den till ett utmärkt rovdjur. Lite så fungerar många företag som på ett eller annat sätt framhävs i massmedia. Dom håller koll, dom är snabba på bytet när det fastnar i nätet så att dom kan pracka på oss sina produkter, så vi hejdlöst börjar konsumera och konsumera och konsumera.  

Jag hörde om en trädgård där en flicka sådde frön
Även om det liv hon gav ej gav henne någon lön
Hennes livs största bedrift var en solros blott
Och för solrosor har ingen applåder fått

Vidare funderade jag på dem som inte vandrar över lik, dem som tar hänsyn till sina medmänniskor. Jag kom och tänka på när jag och min vän Peder var ute på en promenad en gång och pratade om att åstadkomma saker i livet. Vi pratade om saker som att utveckla expertiser eller att bli känd. Men så sa Peder något klokt och det här är en slags summering av det hela; Vi kan lära oss att spela och sjunga och bli bäst i världen på det för att sedan stå på scenen och ta emot publikens stående ovationer, men bara för att vi skulle få stående ovationer, har vi då åstadkommit mer än mamman som viger sitt liv åt att fostra sina barn till goda människor? Hon fick aldrig några applåder. Hon blev aldrig bäst på det hon sysslade med, men hon blev en god mor och en god förebild. Hon blev som flickan som sådde frön, något hon gjorde för att skapa liv. Att det just blev en solros beror på att jag på tåget satt i närheten av en tjej som pratade med sin kompis i telefon och berättade att hon skulle tatuera in en solros på armen, detta för att solrosen är en stark blomma som kan växa sig stor, även i sin ensamhet. Genom att mamman (flickan) var en god mor gav det henne fantastiska barn (frön, solrosor) och kan det ens mätas med stående ovationer? 

Ingen hör, ingen ser
Ingen vill vara ute när det är kallt
Ingen hör, ingen ser
För bulldozrar och ångvältar ljuder överallt

Liksom spindlar alltid spridit hemsk fobi
Kan jag nu plötsligt se meningen i
All den girighet som människan inom sig väckt
För stoffet ger makt, och makten respekt

Uppmärksamhet, pengar och makt är ju något människan mer eller mindre okontrollerat trånar efter. Därför vandrar man över lik.

Den som har, han tar och tar igen
Maskinerna brummar fram i gryningen
Och när sedan vi vaknar, ögat skall skåda
En helt ny värld där spindelns makt skall råda


Men varför står en annan då bara bredvid och ser på? Vi sover sött i våra trygga vrår medan maskinerna belamrar jorden och bygger upp spindelns imperium. Man kan se det som bygget av en stad, där den vackra naturen byts mot grå betong... Vårt vackra inre ställs bakom en välpolerad yta, intellekt ställs bakom dumhet och vilja ställs bakom likgiltighet. Allt krossas under maskinerna och begravs under betongen.

Ingen hör, ingen ser
Ingen vill vara ute när det är kallt
Ingen hör, ingen ser
För bulldozrar och ångvältar ljuder överallt
Jag vill höra, jag vill se
Men spindeln är giftig och stark
Jag vill höra, jag vill se
Men jag rör mig på farlig mark

Hade jag bott i Liberia, Eritrea eller Somalia hade jag förmodligen suttit i ett ruttet fängelse vid det här laget. Jag har haft turen att få växa upp i ett land som Sverige där man får säga vad man tycker. På så sätt rör jag mig inte på den farligaste av marker men spindeln är i allra högsta grad giftig och stark.

För er som inte känner mig så läser jag mitt första år på Lärarprogrammet på Linköpings universitet. Under detta första år får man läsa en hel del socialpsykologi och ta del av många intressanta teorier kring beteende, lärande, pedagogik o.s.v. Under en del av vår första kurs läste vi mycket om sociala konstruktioner; företeelser som av den stora allmänheten tas för givet, eller för något som är beständigt, för något som är biologiskt eller Guds skapelse. Socialkonstruktionisten säger snarare att många av dessa, av allmänheten betraktade som beständiga företeelser i själva verket är föreställningar av vår omvärld som vi själva skapat. 

Det vore kanske drastiskt att använda ordet illusion, men man kan likna sociala konstruktioner vid illusioner. Ett exempel på en social konstruktion är att flickors förkärlek till rosa och pojkars förkärlek till blått inte är något medfött fenomen utan snarare en effekt av den könssgregerade uppfostran flickor respektive pojkar får, kanske i synnerhet av samhället och massmedia. Om vi exempelvis tänker oss två reklamfilmer; Den ena reklamfilmen riktar sig till pojkar och ska sälja actionfigurer, den andra reklamfilmen riktar sig till flickor och ska sälja barbie-dockor. Den likgiltige skulle här kunna säga; "Men killar gillar ju actionfigurer och tjejer gillar barbiedockor." Det ligger förvisso säkert mycket sanning i det, men varför är det så? I min låt "Hunden är människans bästa vän" säger den likgiltige; "Det har ju alltid varit så..."


Vi slutar aldrig att gräva i jorden
För att forma den till en plats
Där verkligeheten följer orden
I vårt samvetes palats

Så börjar låten. Att vi gräver i jorden för att forma den innebär att vi som människor behöver känna oss trygga med vår världsbild, vi behöver något solitt som passar i formen för det paradigm vi befinner oss i; T.ex. att vi klär oss efter ett mode. Därmed har verkligheten följt orden; vi har klätt oss efter vad som sagts vara lämpligt och snyggt för tiden. Vi gör det också med gott samvete; det var ju trots allt modetidningarna som sa åt oss att klä oss på ett visst sätt. Att klä sig efter modet är tämligen oskyldigt men man kan applicera denna metafor på många livssituationer...

Folket pekar mot gatan
I skräck och förakt
Det är våldet, ett verk av Satan
Som har börjat sin stora slakt

I denna del av texten hämtar jag inspiration från ett projektarbete jag och min gode vän Peder gjorde under vårat sista år på gymnasiet. Resultatet av projektarbetet blev ett häfte där vi analyserade några inslag från en lokal tv-kanal. Syftet med projektarbetet var att försöka sätta fingret på den småstadsmentalitet vi upplevde i området som tv-kanalen omfattade; Köping, Arboga och Kungsör, tre små bortglömda kommuner i Mälardalen. I denna tv-kanal pratades det mycket om "våldet", något man tydligen skulle tycka illa om. Visst förekom "våldet", men vi tyckte nog att man gjorde en höna av en fjäder och för oss blev det hela snarare något humoristiskt än något allvarligt; Det pratades om "våldet" som ett monster eller objekt som skapade kaos och som om det inte vore nog kom något ljushuvud på idén att man skulle göra en namninsamling av folk som protesterade mot detta "våldet". Man kan likna det vid två barn som berättar spökhistorier för varandra och som sedan inte kan sova för att de är så rädda. 


Det har ju alltid varit så
Att hunden är människans bästa vän
Och när hon dör kommer hon till himmelen
Av jord är hon kommen och skall varda igen
Hennes själ har nu hittat hem

Äntligen refräng! Jag är definitivt en hundmänniska, men trots det tyckte jag att detta sätt att beskriva "vanföreställningar" var både snyggt och pricksäkert, eftersom dessa rader innehåller flera tvivelaktiga påståenden. Lika tvivelaktigt finner jag att påståendet om att flickor gillar rosa och pojkar blått är. Eller påståendet att verkligheten är i svart och vitt.


På andra sidan havet
Bor ett folk som ej talar vårt språk
Det är det fascistiska navet
De kommer hit och ställer till med bråk

Visst vill man väl komma åt kärnan, upprinnelsen till allt ont; där, varifrån ondskan och oroheten härrör. Liksom man i Köping skyllde på "våldet", detta hänsynslösa monster, skyller många gärna på invandring när det handlar om ökad brottslighet. Visst är det skönt att skylla ifrån sig? Än mer skönt blir det när man också börjar tro på det.


Vi vill ha det som det alltid vart
Du är kvinna och jag är man
Vitt är vitt och svart är svart
Det är den enda bild som är sann

Här indikerar texten min ilska och frustration över korkade människor. Min flickvän är biologiskt sett en kvinna och jag är biologiskt sett en man, men betyder det att vi har medfödda, förutbestämda beteenden som är karaktäristiska för vårat kön? Betyder det att verkligheten endast kan ses i vitt och svart?

Det har ju alltid varit så
Att hunden är människans bästa vän
Och när hon dör kommer hon till himmelen
Varför säger du att himmelen inte finns?
Frälsaren var ju här, som du kanske minns?

Vad händer då om man sätter en persons världsbild i gungning? Vad händer om man vrider upp och ner på allt och vänder det ut och in? Nej, ve och fasa! Om jag tror att jorden är platt och någon kommer till mig och säger att den är rund, vad ska jag då tro? Naturvetenskapen kallar det för ett paradigmskifte, något som ofta skapar kaos för den annars så trygga människan som sover sött i sin egen lilla paradigm-krubba. 


Det har aldrig varit så
Men det står som en vägg av cement
Där din värld har skapats och satts på pränt
Men inte kan väl allt vara en illusion?
Nej, snarare en mänsklig kreation

Väggen av cement är då alltså alla dessa föreställningar om hur vår omvärld tycks vara och te sig. Men ibland måste man riva den väggen för att utvecklas, å ena sidan på en individuell nivå, å andra sidan på en samhällelig nivå. 


Kanske finns det en himmel
Kanske har det alltid varit så
Men bli inte rädd min vän
Om himmelen inte är blå


Slutligen ger jag ändå tillbaka tryggheten till åhöraren. Man behöver inte nödvändigtvis ha fel när man säger att allt är svart och vitt, utan man kanske snarare har mindre rätt. Med denna text vill jag uppmana människor att försöka se saker ur flera olika perspektiv, att vara kritiska och våga analysera sin omvärld för att kunna bilda en uppfattning om saker och ting och för att våga skapa hållbara och väl genomtänkta åsikter. Man ska inte heller bli förskräckt om det man en gång trodde var sant och solitt visar sig ha brister...


"Hunden är människans bästa vän"       

Jag hade för ett tag sen aldrig trott att jag skulle skaffa mig en alldeles egen blogg, men likt så många andra i min generaton föll jag slutligen offer för grupptrycket och konformiteten, så här sitter jag nu och skriver mitt första blogginlägg. Mina damer och herrar; det är ett historiskt ögonblick!

Jag gillar att dela med mig av mina tankar. Detta gör jag ibland genom att skriva låtar. Tanken med den här bloggen är att den ska fungera som en brygga mellan mina låttexter och dess åhörare. Jag känner att det är så mycket jag vill få chansen att konkretisera. Men med tanke på att jag inte är den mest strukturerade och konsekventa av människotyper tror jag att min blogg många gånger kommer ta upp mycket annat också. Det är också ett tillfälle för mig att göra något jag älskar att göra i ännu större utsträckning; att skriva.

Välkommen in i mitt huvud...